Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - I fiendeland. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
SIGFRID SIWERTZ
liv liksom rann ur honom vid tanken
på den stund, då han inte mer skulle
se henne.
Marthe å sin sida hade mycket
förändrats efter den våldsamma krisen.
Döden hade väckt henne till ett nytt
rikare liv. Några utbrott förekommo
inte längre. Hon var mildare och mera
outtröttligt hängiven de sårade än förr.
Och mer skön och värd att älskas än
någonsin tycktes hon Fritz. Även för
honom hade hon fått ett djupare
medlidande. Hon såg ångesten i hans ögon,
vars rätta orsak hon ju endast delvis
kunde ana. Det var som om hon velat
upptaga den i sitt unga friska blod för
att han inte skulle vara så ensam i sin
stumhet. Hon strök hans hår och
mumlade :
— Stackars lilla Jean, dig ha de
smutsiga djuren gjort mer ont än någon!
Darrande av kärlek, förtvivlan och
maktlös vrede kröp Fritz undan i ett
hörn.
Men en dag hörde Fritz läkaren säga,
att han snart var så pass återställd från
blessyren, att han kunde sändas till en
skola. Då var det som om striden
inom honom brunnit ned till en askgrå
förtvivlan. Han tyckte han var ett dött
ting, ett livlöst kolli, som nu på
an-fordran skulle skickas hem över gränsen.
Lika maskinmässigt som om han suttit
på en expedition och skrivit ut en
fraktsedel gjorde han de sista
förberedelserna till sin flykt.
Att komma ut ur själva sjukhuset
beredde i själva verket icke några
svårigheter. Man var där icke ens så
strängt hållen som i en kasärn, och de
lätt sårade voro ofta ute i den lilla stån.
Fritz hade en gång fått följa med några
kamrater, som köpte tobak. Han
passerade då bron och såg, att östra
klostermuren reste sig direkt över flod-
kanten. Högre upp sjöng en liten fors
mellan några pittoreska gamla kvarnar,
men nedöver var floden jämnflytande
med rader av små förtöjda båtar längs
de tämligen öde kajerna, ända till den
pilkransad och poppelskuggad gled ut i
den frodiga bygden.
Att ta sig över klostermuren var
ingen konst.
Civila kläder, mössa, röck och byxor,
kiev Fritz helt enkelt en eftermiddag in
och tog i portvaktsgubbens klädskåp,
medan denne lämnade porten för sin
vanliga rond med posten till de
sängliggande. Han gömde paltorna
hop-lindade med ett stycke klädstreck inne
i en tät rosenhäck. Därpå listade han
sig till kojs påklädd. I hans ficka
lågo ännu den döde soldatens guldmynt,
och ur tidningarna hade han klippt
några tämligen noggranna kartor över
Frankrike. Ett stycke fram på natten
smög han förbi en halvsovande
sköterska ut på gården, band fast de civila
kläderna på ryggen, klättrade utan
svårighet över muren och lät sig falla i
vattnet. Det var bara halvdjupt, där han
kom. Det ljumma vattnet strömmade
sakta mot hans bröst och speglade en
av bladverk halvskymd gaslykta och
några stora, matta stjärnor. Han tänkte
på Marthe. Det smög sig en
förlamning i hans knän. Han sjönk sakta
ihop, så att läpparna vidrörde vattnet.
Han kände en verklig törst efter döden.
Men då slog en kyrkklocka tolv
takt-fasta slag. Der var som själva tiden
gått i noggrann marsch. Fritz rätade
upp sig. Nej, tänkte han, inte desertera!
Och det var det märkliga med honom,
att fastän han var så djupt betryckt, lät
han ingen chans gå sig ur händerna.
Han aktade sig väl att ta någon båt
här vid klostret utan sam och vadade
så långt han orkade utför floden. Och
han tänkte därvid: Jag gör, vad jag kan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
