Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakspere i Sverige. Några anteckningar. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
GEORG NORDENSVAN’
Hittills hade Stockholms teaterpublik
lärt känna Shakspeare uteslutande som
tragiker. Hösten 1853 lät Edvard
Stjernström, som då hade eget sällskap och
spelade i La Croix’ salong vid
Brunkebergstorg, publiken göra bekantskap med ett av
skaldens romantiska intrigspel, Slutet gott
allting gott. Stycket var översatt efter en
dansk omstuvning och hette Kungens läkare.
Det hade gjort stor och varaktig lycka i
Köpenhamn, där fru Heiberg, Mikael Wiehe
och A. Rosenkilde innehaft huvudrollerna.
I Stockholm, där stycket sedan upptogs på
Mindre teatern — det gavs sammanlagt 1 2
gånger — spelades styckets hjältinna,
grevinnan Helena, av m:lle Nordgren (sedermera
fru Pousette). Hon berömdes för sin vackra
diktion, sitt jämna spel och sin »milda och
rena skönhet», som så väl harmonierade
med den personlighet, hon hade att
framställa. Pousette spelade Bertram, W. Åhman
konungen och Stjernström och Lagerqvist
Parolles.
När Stjernström sedan blev härskare
över Mindre teatern, upptog han Romeo
och Julia (1859), som nu blev mottaget
med mycket erkännande och upplevde 16
föreställningar. De båda älskande hade
ungdomliga och vinnande framställare i
Gustav Kinmansson och hans fru, Torsslows
dotter. Stjernström spelade Mercutio, fru
Pousette amman. Fredrik Deland
medverkade i Pietros lilla roll — det var
antagligen den enda Shakspearesfiguren bland vår
klassiske Konjanderframställares skapelser.
Kort efteråt upptog Stjernström Så
tuktas en argbigga, där han själv spelade
Petrucchio. Och 1862 framförde han Konung
He7irik IV i en bearbetning, där de båda
delarna voro sammandragna till ett
helaftonsstycke.
Stjernströms Falstaff blev enligt en
kritiker en stor triumf, enligt andras åsikt
tyckes spelet ej ha varit 110g saftigt och
burleskt. Men Torsslows framställning av
den gamle döende konungen omtalas som
djupt gripande och som styckets
glanspunkt. Prins Henrik spelades av
Kinmansson.
Under 1860-talet är våra teaterledares
intresse för Shakspeare livligare än det
någonsin förut varit. Förutom Argbiggan
och Henrik IV, som tillhöra den
Stjern-strömska tidens sista skede, upptogos 6
ditintills ospelade Shakspearestycken, alla
dessa av Kungl, teatern. Denna börjar i
april 1860 med En midsommarnattsdröm
med Sundberg och Swartz och de unga
damerna Alfrida Hammarstrand och Tekla
Hebbe som de fyra älskande, Broman som
Spole, Fritz Arlberg som Oberon, fru Hedin
Titania och fru Hwasser Puck. De sista
tre berömmas för poetisk uppfattning av
rollerna.
Följande år gör Kungl, teatern det första
försöket med ett lustspel av Shakspeare och
väljer ett av de minst vägande,
Förväxlingar. Det mottogs kallsinnigt, nådde
likväl 8 representationer. De båda
tvillingparen spelades av Swartz och Elmlund,
Jolin och Norrby.
1864 följde Trettondagsafton, som gjorde
lycka. Den kärlekssjuke hertigen utfördes
av Kinmansson, grevinnan Olivia av fru
Swartz och huvudrollen Viola av Gurli
Åberg. Malvolio kreerades på svensk seen
av Nyfors, de övriga muntra rollerna av
Broman (Tobias), Norrby (Andreas), Knut
Almlöf (narren), och m:lle Hammarfelt
(kammarjungfrun). Teaterns unga krafter rycka
här fram. Samspelet berömdes som mycket
gott.
Nu har Kungl, teatern även äran av
att inom 3 år (1863—66) under Stedingks
chefstid ha framfört 3 för Stockholm nya
stora Shakspearedramer, Richard //, Timoji
av Athen och Coriolatius. På denna tid
klandrades ändå teaterns dåliga spellista
— något som för övrigt varit fallet även
både förut och efteråt.
Kung Richard blev en av Swartz’ allra
främsta roller. Dahlqvist var Bolingbroke —
upprorsmannen, segraren. Bland andra
medverkande voro N. V. Almlöf, Elmlund,
Fredrikson, Broman, Josephson (Ludvig,
den blivande teaterdirektören), Sundberg,
Hanson, Hartman, fruarna Swartz och
Hedin.
Timon spelades helt få gånger, slog ej
an. Och Coriolanus var ingen magnet för
den stora publiken. 7 gånger tror jag den
gick över scenen. Elmlund innehade
titelrollen. Som Timon var Swartz säkert på
sin rätta plats. Men den som i båda
dramerna blev den högst lovordade var
Dahlqvist som den humoristiske Menenius
Agrippa och som den argsinte filosofen
Apemantus. Det sades, att han ansett sig
självskriven till huvudrollerna i båda
dramerna, och då han ej fick dem, hämnades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
