Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bo Bergman som poet och novellist. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BO BERGMAN SOM POET OCH NOVELLIST
281
är ju så allbekant, att det säkerligen
aldrig fallit Bo Bergman in att analogien
skulle undgå någon bildad läsare.
Sådana suggestioner och reminiscenser
skulle ju kunna framletas i hundratal. Det
är bara pedanten och kriarättaren som
inbillar sig att de sätta ned betyget för en
ursprunglig och betydande författare.
Jag kom att dröja ett slag i förbifarten
vid dessa likheter, därför att Heine och
den övriga franska senromantiken förefalla
mig som hemlandet för Bo Bergmans
pessimism och sarkasm liksom för hans
svärmeri. Ty vilken romantiker är han inte i
grunden! Bottnar inte hela hans
världs-förnekelse, hans oförsonlighet mot livet, i
en intransigeant romantik.
Men denna romantik har ingenting
gemensamt med den Aurora, som lyste över
det börjande nittonde seklets diktning.
Det är en döende aftonrodnad. Den tror
ingenting, vill ingenting, hoppas ingenting
längre. Den kan kanske i en hjärtats
sabbatsstund ännu ha visioner av Lycksalighetens
ö och sträcka armarna emot den; men den
vet samtidigt att det blott är en hägring
i skyarna. Med ett mera melodiöst och
silverklart stråkdrag har väl aldrig denna
livsstämning tolkats än i Bergmans
»Adagio» :
Molnen glida lätt som vita
svanar över himlens sjö,
men de tiga där de fara,
svanar sjunga bara
när de dö.
Ont och tungt har jag fått slita,
det är tungt på tiggarstig.
Jag vill fara med de vita
svanarna till dig.
Denna romantik är inte bara trött på
världen och allt dess väsende; den vänder
sig också med leda från alla de vackra
och stora orden, alla de billiga
färgeffekterna. Det doftar inte av ambra och
myrrha i Bo Bergmans verser, och
näktergalen slår inte sina drillar för
blommornas drottning: aldrig går det dessa
rysningar av översvinnelig sensuell vällust
genom dem, som vi minnas från vår
ungdoms orgier med Atterbom, Elgström och
Stagnelius. Det är en knapphet och en
kyskhet i ordvalet som höra till en annan
kultur än var. Ar det inte nästan
ofattbart att en svensk har skrivit en så klas-
siskt ren och osmyckad epitaf över en ung
kvinna som Bo Bergmans »Den döda».
Hon mätte inte ut sitt värde
och vägde icke ve och väl.
Den lön hon tigande begärde
var eld mot eld och själ mot själ.
För henne fanns ej synd och späkning
så litet som en skriven lag,
och aldrig satte hon på räkning
sin ungdoms fond för ålderns dag.
Hon var ej den som eftersinnar,
hon flammade och sjönk förtärd
och pyrde ej som sura pinnar
på någon huslig lyckas härd.
Ty luft och ljus var hennes väsen
och glimt av hav med stormar i.
Hon var för stolt, för rik, för kräsen
att bära ok och band som vi.
Som Heine visar Bo Bergman en
envis förkärlek för den enkla fyrradiga
strofen med rimschemat abab. Den beror inte
på frånvaro av musikalisk fantasi eller
osäkerhet i gehöret. Tvärtom. Om Bergmans
sångmö är fattig på smycken, har naturen
i stället givit henne gratiens gåva. Trots
sina sorgsna ögon kan hon röra sina
fötter i den luftigaste och smidigaste
valstakt; läs t. ex. »Jungfru Blond och
Jungfru Brunett». Det kan brusa och gunga
som »Havet» i hennes ofta så lågmälda
sång.
Väl göra många sidor i
»Marionetterna» nu ett betydligt mattare och mindre
originellt intryck än när man läste dem
för första gången. Det beror utan tvivel
på de så mycket starkare, djärvare och
mer personligt färgade dikter som Bo
Bergman senare givit oss. Men bland de
saker som skola tillförsäkra denna debutbok
en bestående plats i svenska litteraturen
finns en översättning som jag inte kan
förbigå. Det är Visan om Musette, efter
Murger. En större triumf än 1 dessa
skenbart konstlösa, dessa raffinerat enkla,
liksom ofrivilligt graciösa strofer har Bo
Bergmans formkonst aldrig firat. Man torde
få gå tillbaka till Talis Qualis för att finna
en lyrisk överflyttning, som till den grad
förenar trohet mot originalet, naturligt
talspråk och osökt behag.
* *
A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
