Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bo Bergman som poet och novellist. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BO BERGMAN SOM POET OCH NOVELLIST
287
himmelsfyrkant och till slut samtidigt
skördas av förgängelsen. »Isoide» och
»Blodet» handla åter om det stora och eviga
mysteriet, kärleken. I den förra företrädd
av ett par romantiska gengångare, som
stiga fram visionärt ur en anteckning
i en gammal kyrkbok, i den senare är det
driftlivet — kärleks- och modersdriften —
hos en jordens dotter som forma och
ödelägga ett mänskoöde.
Bo Bergman är granntyckt i valet av
sina ämnen; han är ännu kräsnare i sitt
ordval. Möter man hos honom en falsk
eller sökt bild — som när det heter om
kråkorna att de likna (!) luftens pråmar —
hajar man till som inför blixt från klar
himmel. Hans svenska prosa tål en
jämförelse med den bästa som skrivits och
skrives. Den är sober utan att bli torr
och glanslös. Den kastar inga glimmande
ordkaskader mot skyn, den sjuder och
brusar inte, men flyter lugn och
speglande som en djup flod med klart vatten.
Den tränger sig inte fram och söker
med pittoreska åthävor dra
uppmärksamheten till sig på innehållets
bekostnad. Dansken Joh. V. Jensen har en
gång sagt ungefär: Jag bryr inte om min
stil. Stilen är ett fönster — det är väl
ingen mening i att stirra på fönstret.
Ligger det sanning i detta — och det
gör det väl i den relativa grad som
en bild kan innesluta — så är alltså
stilens främsta egenskap dess
genomskinlighet. Men även ett fönster måste poleras
ganska omsorgsfullt för att bli riktigt klart.
Ett fönster täckt med isblommor och andra
ornament kan vara förtjusande, men inte
duger det att se igenom.
Bo Bergmans bilder — han kan ibland
vara nog så frikostig med dem — höra
nästan aldrig till det slaget som skymma
eller förvirra. Om så gott som allt vad
han skrivit, novellistik som vers, kan man
lugnt säga att det fogar in sig i bilden av
en konstnär, från vars verkstad ingenting
halvfärdigt, banalt eller omoget får gå ut.
Hur har detta varit honom möjligt,
kan man väl med en stilla suck fråga sig.
Svaret är enkelt: Bo Bergman har
förblivit amatör. Han har inte, som nästan alla
andra, gjort diktandet till en födkrok. Han
behöver inte befalla Inspirationen och
inviga henne i sina hushållsbekymmer — två
saker som ganska snart kunna ödelägga
humöret hos denna höga dam.
Den hemska nödvändigheten att varje
år behöva släppa en bok i julmarknaden
känner inte denne författare, som haft nog
klokhet och karaktärsfasthet att inte bli
det till yrket.
Men han är i stället en av våra mest
verksamma kritici, invändes det. Ja, Bo
Bergman skulle utan tvivel kunnat plocka ihop
en fyra, fem volymer av sina recensioner
i Dagens Nyheter och ge dem utseende av
böcker medelst titlar som »Teater 1914—
15», »Svensk lyrik» o. d. Men han har
haft den goda smaken att låta det efemära
vara efemärt, att inte stoppa upp
dagsländorna.
Härmed vill jag inte ha yttrat något
förringande om betydelsen av Bo
Bergmans kritikerverksamhet — särskilt anser
jag det som en stor förmån att det bland
de ordinarie bokbedömarna ännu finns en
författare — en intelligent författare. Men
det skulle gå utom ramen för denna
studie, som redan blivit alltför mångordig, att
gå in på en värdesättning av kritikern. —
Det tjugonde seklets morgon har inte
erbjudit den gynnsammaste bakgrunden för
en full uppskattning av en författare av
Bo Bergmans andliga hållning. »Den unga
tidens» tankar äro ej hans, dess ideal —
från nationalismen och maktfilosofien till
Bergson — honom djupt främmande. Hans
diktning går motströms mot hela den nya
programoptimismen. Det skulle inte
förvåna mig, om denna ungdom gärna i Bo
Bergman ville se »un attardé du XIX siècle».
Låt vara, att Bo Bergmans diktning
inte hör till de brunnar, ur vilka
mänskligheten får tömma de mest eldande och
stärkande dryckerna, heroismen och
livs-bejakelsen quand mème, så kommer den
dock att skänka vederkvickelse och
ironiens stilla tröst åt många släktled.
Dagsidealen och de litterära parollerna växla
som vår och vinter. Men det, på vilket
den konstnärliga fulländningen tryckt sin
evighetsstämpel, består oberoende av dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
