Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från det moderna Ryssland. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De västeuropeiska folken ha ej heller
kunnat stå likgiltiga inför denna fråga.
Hela den västeuropeiska kulturens öde kan
nämligen komma att bero på i vilken
riktning denna fråga löses. Västeuropén har
aldrig kunnat frigöra sig från en mer eller
mindre artikulerad känsla av att där
föreligger en verklig motsats mellan
västerländskt och ryskt sätt att leva livet, mellan
västerländsk och rysk värdering. Ett tecken
därtill är vår ofta så framträdande
oförmåga att verkligen förstå yttringarna av
det ryska folkets psyke. Rent
intellektuellt ha vi nog kunnat förstå de ideal, som
vi gjort bekantskap med hos de stora ryska
diktarna, men vårt hjärta har förblivit kallt
och främmande. Därav klagan över det
gåtfulla och svårdechiffrerade i den ryska
folkkaraktären.
Denna känsla av en viss motsats mellan
ryskt och västerländskt väsende har i sin
tur hos västerländingen avlat misstro och
fruktan. Fulla av ängsliga farhågor ha de
västeuropeiska folken riktat sina blickar
mot öster, spörjande och undrande,
huruvida därifrån hotade en ny väldig
barbarinvasion, som ej skulle lämna ens sten på
sten kvar av den mäktiga kulturbyggnad,
dessa folk med så mycken svett och möda,
så mycket blod och så många tårar timrat
upp. Än våldsammare har naturligtvis
denna fruktan blivit och än ängsligare de
mot öster riktade blickarna under den nu
pågående världskampen, av vars utgång
det enligt mångas mening beror, huruvida
den västerländska kulturens
ragnarökstimma skall vara slagen.
Misstro och fruktan äro emellertid inga
osvikliga slagrutor, då det gäller att gå
på spaning efter ett folks liksom en
individs sanna art. Den bild, som en hand,
styrd av fruktan och misstro, tecknar blir
alltför lätt högligen missvisande och
karrikerande. Människan har nämligen nu en
gång en stark naturlig böjelse för att
nedsätta och tänka lågt om den, hon anser
sig ha skäl att misstro eller frukta. Genom
att utmåla föremålet för sin fruktan och
misstro såsom en sedligt förkommen varelse,
totalt blottad på all idealitet och all kraft,
skaffar hon sig en åtminstone tillfällig
lindring, då fruktan gastkramar henne.
Oförnekligt är också, att västerländingen
låtit sin uppfattning av det ryska folket
alltför gärna bestämmas av de drag av
smuts, lastbarhet, ja liderlighet, av slöhet,
försoffning, ja bestialitet, som ofta nog
framträda i ryskt liv.
Vare sig vi nu dela dessa farhågor och
i ryssarna se en väldig barbarhord, som
vältrar fram mot det nya Rom, eller äro av
en annan mening, så torde vi ändå kunna
enas om att den taktik, som söker lindring
under fruktans gastkramning i
framsökandet av motståndarens svaga sidor för att
så göra dessa till absolut dominerande,
förr eller senare hämnar sig. Det är
farligt att tänka lågt om en motståndare.
Icke bara därför att vi på så sätt
lätteligen förlora känslan för det farliga och
påfrestande i vår situation, utan i
synnerhet därför att vi genom att tänka lågt om
vår motståndare så småningom sänka vår
egen andliga nivå.
I detta speciella fall ha vi således allt
skäl att ägna den mest intresserade
uppmärksamhet åt de framställningar av rysk
folkkaraktär och ryskt idéliv, i vilka en
varm sympati och förståelse för ryskt
själsliv föra ordet. Ty sympatin finner nog
långt oftare sanningen än vare sig hatet,
fruktan eller misstron.
I Fjodor Dostojevskijs berömda »En
skriftställares dagbok», som i urval tolkats
av den bekante kännaren av slavisk kultur
Alfred Jensen, erhålla vi en enastående
invigning i det säreget ryska sättet att se
på och värdera företeelserna Dostojevskij
stod som bekant slavofilerna synnerligen
nära och delade deras uppfattning om att
Ryssland ej borde eller kunde nöja sig
med rollen av ett den europeiska kulturens
blotta annex utan ägde en självständig
uppgift och vore kallat att fylla en mission
av ej bara slavisk utan universiell
betydelse och räckvidd. Hos slavofilerna i
gemen röjer sig ofta nog en viss skräck
för den västerländska kulturen. Därav
finns emellertid ej ett spår hos
Dostojevskij. Han ser tvärtom med kärlek och
förståelse på denna kultur. Denna hans
djupa förståelse för den europeiska
kulturens utvecklingsgång och för de idéer, som
däri varit de ledande, manifesterar sig icke
minst i den glänsande karakteristiken av
motsatsen mellan romerskt, respektive
galliskt, och germanskt väsen och idéliv. Han
visar sig här liksom f. ö. på flera punkter
förfoga över en magistral förmåga att i de
till synes mest skilda händelser finna den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
