- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
374

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - II. Lotten von Kræmer och Sten Johan Stenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3ö2

JOHN LANDQUIST

och rörelser, uppburen för sin danskonst
och sin sceniska förmåga, hon var med den
rangställning i vilken hon från sin första
barndom uppfötts, blygsam och »snäll»,
som fästmannen skriver, och sorgen över
den begynnande dövheten, ännu ej i
högre grad störande, hade givit henne
ett säreget förfinat drag av
tillbakadragenhet och melankoli. Vad som
gjorde docenten Stenberg förälskad i
henne var behaget och bräckligheten
i hennes yttre uppenbarelse,
ödmjukheten och vemodet i hennes sinne.
Stenberg skildrar henne i ett brev under
form av En saga om en prinsessa, då
det var bal i »blåa salen» hos
Kungen-Landshövdingen:

När lilla prinsessan då dansade lätt
framåtlutad, som om hon hade haft \ ingår, så
gjorde det honom så gott att följa de lätta och
mjuka fjäten. Men det var ändå inte bara för
att de voro så lätta och mjuka, som han såg
dem, utan därföre att man liksom kunde se på
dem, hurudant hjärta prinsessan hade. Och
att hon var hjärtegod, det förstod han därav
att det ofta rann upp en blomma, där hon satt
sin lilla fot. Och han förstod vad de där
blommorna voro värda och tog upp dem, vårdade
dem och vattnade dem så att de icke skulle
vissna; och det gjorde han alltid, fast han
gjorde det så att lilla prinsessan inte såg det.

Och i en annan saga om henne
skriver han:

Det var just denna hennes ödmjukhet,
som nästan mest fyllde hans hjärta, ty den var
som själva det finaste doftet av hennes
egenskaper.

Men ungdomsåren flögo, och
Stenberg ville icke, vad Lotten v. Kræmer
i ovannämnda uppsats milt förebrått
honom, gifta sig som docent, ehuru
ekonomiska hinder ju icke förelågo Under
tiden förflyktigades hans böjelse. I ett
brev av den 4 dec. 1864 klagar fröken
v. Kræmer vemodigt för första gången:

The last part af the summer and autumn
a feeling come over me as if the whole past
time and all its promises never möre would
be spöken of–-—

Någon närmare argumentation för sina
känslors förändring har icke Stenberg
avgivit. Först senare på 60-talet, flera
år efter det förbindelsen realiter var
upplöst, klagar han över att hon själv
förändrat sig, att han hos henne icke
mer finner den »ödmjukhet», som förr
betagit honom, att hennes sinnestillstånd
är exalterat, att hon av fåfänga drivits
att söka vinna ett offentligt namn
»ba-lancing ön the frail and deceiving rope
of public opinion». Han vill icke
betänka att det är hans egen förändrade
hållning som bär huvudansvaret för denna
hennes förändring. För övrigt är
förebråelsen för bristande ödmjukhet från
hennes sida, i varje fall gentemot
honom, högst sällsam; den alltigenom
undergivna ton som genomgår den rika och
förnäma landshövdingedotterns brev till
denne ofrälse pascha karakteriseras
träffande med hennes för kvinnlig
beskedlighet typiska svar på ett hans förbud
att skicka honom en julklapp: »You
have been obeyed as to the not sending:
the sweet thing to follow your will was
my dearest gift».

Man kan icke med full säkerhet
avgöra motivet till att fästmannen drog sig
tillbaka. Alla yttre omständigheter
talade för partiet, hon älskade honom med
oinskränkt hängivenhet, även
ansvarskänslan bör hos en person av hans
anläggning ha talat ett starkt språk, och
intet spår finnes att någon ny böjelse
upptog denna ovanligt stadiga och föga
eldfängda man, som för övrigt förblev
ogift. Det måste varit något hos henne
själv som stött honom tillbaka.
Hennes dövhet förklarade han själv uppre
pade gånger för »något alldeles
underordnat»; likväl fortfar man att fråga sig
om ej denna i varje fall medelbart
utövat något inflytande. Man är böjd att
anta att denna dövhet, i och med det
att den förslöade hennes förhållande till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 14:58:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free