Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
Av CARL G. LAURIN
NVAR avbeställde ei sitt bord på
E®] O O Å
^ Royal efter askadandet av Det
|j gamla spelet om Envar på
Dramatiska teatern. Men det berättas
att detta en gång lär ha förekommit, och
det gör att man måste anse detta gamla
engelska moral play från 1400-talets början
och förnyat av den högt begåvade wienske
författaren Hugo von Hofkmannsthal för
en verklig moralitet. Och det är ej värt
att bli alltför skräckfylld av ordet moral.
Det har i detta skådespel intet av
tråkigheten, endast ett allvarsamt »höjen edra
hjärtan» brusar som en mäktig underton
genom det hela; och som det heter i den
Fredmanska 7ç:de epistelns dödstankar:
Världen blir mera bitter.
Stjärnklara firmamente
mig nu övervälv,
så riktas vi uppåt. Troels-Lund har i sin
mästerliga bok Livsbelysning framhållit hur
under årtusenden stjärnorna väcka
odödlighetstankar, men påvisar hur de i
storstäderna levande genom konstbelysningen
nästan vant sig ifrån att betrakta de
blinkande evighetspåminnelserna och endast
med en viss bävan och olustkänsla höja
sina ögon mot himlen.
Något av denna art självförebråelser
kände nog litet var, då de gamla, evigt
gripande sanningarna om människohjärtats
ömklighet men även om ett hopp, starkare
än döden, uppstodo i konstens förklarade
lekamen.
Om spelet heter det i den mycket
förtjänstfulla översättningen av herr Emil
Hillberg:
Dess handling vacker är och klar
och bliver allom uppenbar.
Och just genom denna klarhet och reda,
genom den påtaglighet och koncentrering
stycket hade verkade det med. en både
konstnärlig och etisk kraft på alla.
Iscensättningen var i min tanke med
få undantag förträfflig. Med klar och
gripande symbolik lät man Döden komma
upp under gravstenen i förgrunden på
samma plats, där Envar skulle nedsjunka i
det mörka, och där han, glammande och
kyssande, med sin fagra frilla njutit livets
fullhet. Man kan tvista om, huruvida Gud
Fader skulle osynlig höras som mäktigt
dånande röst eller som nu i Van Eycks
världspåvegestalt få skådas i oåtkomlig,
nästan orörlig höghet. För min del erfor
jag ingen hädisk biton vid framställningen
i denna senare form. Däremot hade jag
en mycket obehaglig känsla av att
belysningen på kyrkofasaden — efter vad jag
hort på grund av protagonistens lust att
synas bättre — vid vissa tillfallen alldeles
tog bort stämningen och visade fondens
skröplighet. Även hade jag önskat, att
festen varit något mera framskriden, då
Döden, tydlig för åskådarna men bakom
ryggen på de ätande och drickande, skulle
ha visat sig. Hela denna festmåltid, eller
rättare orgie, verkade alldeles för tam.
Det är ej lätt att skriftligt och högtidligen
ge anvisning om hur man lämpligen bör
bära sig illa åt vid dylika tillfällen. Men
här skulle man släppa Barrabam lös i allra
högsta grad, damernas urringningar borde
ha visat »Djävulens blåsbälgar» i full
verksamhet och de borde ha påmint sig sina
fromma mödrars råd och gjort alldeles
tvärtom i alla avseenden. Nu verkade det
hela, hur vackert det än var anordnat, ej
som en jäsande brygd av brånad med klun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
