Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
CARL G. LAURIN
SIGNE KOLTHOFF SOM ENVARS FRILLA.
KAMERABILD AV GOODWIN.
med kyrkofäderna betrakta teatern som ett
»otuktens gymnasium», ansågo nu
Dramatiska teatern vara ett dygdens seminarium.
Går det till på så vis att bli frälst,
hörde man världens barn undra. »Ja, men
djävulen hade ju rätt», sade en del logiska
och lagiska rättfärdighetskrävare. »Och ändå
fick han orätt». Jag skulle tro att stycket
utgjorde en rätt lyckad medelproportional
av pelagianska och augustinska
uppfattningar, eller, om man hellre vill säga, av
en Jacobus’ fasthållande av gärningarnas
betydelse och paulinsk rättfärdiggörelse
genom tron allena.
Svag vilja, svag tro, stor ångest och
ånger och slutligen stor nåd, det var
styckets summa.
Är det ej en egendomlig tanke, att
ting, över vilka människorna i tusen år
grubblat, som ha varit det väsentliga för
mänga stora andar i alla tider och alla
folk och vilka åtminstone som frågetecken
borde oroa alla, för ett stort flertal äro
nästan alldeles okända? Ungefär på samma
sätt som i Envar anse de kristna kyrkorna
att förlossningens och frälsningens faktum
tillgår, detta varöver hinduer och yankees,
kineser och spanjorer, Pascal och
Strindberg våndats. Man kan verkligen få lära
sig oväntade saker på teatern.
Ur estetisk synpunkt skulle jag önskat
något större stilisering och att i dräkt och
färger en del konfirmations vykortseffekter
hade undvikits. Detta gäller särskilt
sluttablån i kyrkdörren, men också de två
fagra och lockande representanterna för
den jordiska och den himmelskakärleken. Stil
alltigenom har Djävulen — herr Ivar Nilsson
och Goda gärningar — fröken Maria
Schild-knecht, Envars moder — fröken Åhlander
och kanske allra mest Döden — herr G.
Molander.
Alla kände, att det gamla
Everyman-Jedermann-Envar hade haft något att säga
var och en särskilt, då Döden satte sin
fot på den gravhäll, där nyss Envars bleka,
hälften förvridna, hälften förklarade anlete
nedsjunkit i dödsriket.
Hade Hjalmar Söderbergs Gertrud
åldrats på de nio år som gått sedan hon
visade sig för första gången på gamla
Dramatiska teaterns hemtrevliga seen? Däri
är ungdomen den bäste domaren. Jag
tror, att den nu icke så mycket uppskattar
1’amour triste, annat än i lyriken förstås,
men att den eljest tycker att det är litet
nedslående, att en så vacker kvinna som
Gertrud, särskilt i fröken Kolthoffs gestalt,
skall gå omkring med »frusna leenden»
och med klanglös stämma säga sorgliga
saker. Och när Lidman melankoliskt talar
om att »allt flyter, allt rinner undan. Bort.
På en ström–», så tänker ungdomen:
Det är tråkigt, att en ström skall rinna
bort till ingen nytta. Låt oss bygga en
kraftstation.
Man bara väntar på att de unga skola
komma med ett lika bra drama som Gertrud
och omsätta sin kraft, elektrisera oss med
starka stötar och sprakande gnistor.
Mig föreföll stycket mera verkningsfullt
nu än på premiären. — En valse triste
med tre olika turer.
Det är ej bara damernas utan också
skådespelens farlighet som blir mindre med
åren. »Den flicka, som läser denna bok,
är förlorad», skrev Rousseau om sin La
nouvelle Heloise, som nu varje sunt
tänkande moder vore tacksam att hennes
dotter läste på originalspråket; och om den
skeptiske Hjalmar Söderberg själv ej trodde,
att hans välformade och starka skådespel
kunde en så kraftig verkan åstadkomma på
de genom sociala frågor, skidsport och
one-step härdade unga stockholmskorna, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
