Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
OLOF RABENIUS
icke höra ett hjärterop i denna i sin
innerlighet gripande strof:
Mor, du skall hjälpa mig mor,
ser du inte, jag gråter?
Men mor är död, och jag själv är stor,
och mor kommer aldrig åter.
Den första dikten i samlingen
behandlar det gamla motivet om spelmannen, som
för att frälsa sin själ bränner sin fiol, en
symbolik som Selander låter komma till
ny poetisk verkan. Spelmannen kan icke
skilja sig från tanken på sin döda fiol;
överallt hör han den ljuda i sin fantasi.
Till sist tycks det honom, att det är en
annan som för stråken.
Då tystnar allt, och allt är slut,
ty döden jag hört spela.
Och när till sist jag bäres ut,
far blåsten om min stuguknut
och visslar till en sprucken ton
som av en ostämd fela.
Dikterna giva oss inblick i en
personlighet, som tycks ha kämpat tankens
strider och tillika levat i en enslig drömvärld.
I Grinden, som avlägset påminner om
Frödings Hemlös, har han återgivit
ensamhetsstämningen. Som landsvägsriddare drar
han förbi sin fädernegård med hjärtat
sprängfullt av längtan efter den soliga frid
han där njutit som barn. Han har farit
vill i världen och insvept sitt liv med
lögner, som likt en Nessusmantel bränt sig
fast vid hans väsen och från vilka han
icke kan befria sig utan att flå sin egen
hud. En grupp erotiska dikter, Det var
en gång, utmärker sig för ett ömt och
skärt svärmeri. Det är kärlekens drömspel
i det egna hjärtat som här klingar oss till
mötes.
Så blev min kärlek — lik en sträng
som blott min saknad fick att skälva,
en blomma på en enslig äng,
varöver tysta rymder välva
sitt valv, som fjärran stjärnor bär.
Väl hade jag dig mycket kär.
Men det, vi djupast älska är
kanhända något hos oss själva.
Ynglingen är alltid i sin första kärlek
en ideal Narkissos. Även som naturpoet
framkallar Selander levande stämning. Han
målar den dystra ödemarken och heden
(den sista i Lenaus stil) men även idyller,
såsom I gården, som innehåller bl. a.
följande ljusmättade höstbild:
Nu lyser solen över skurna åkrar,
på tunga skylars långa, trygga led,
på kärvar, skimrande som guld i ljuset,
och lassens rikedom av gyllne säd.
Och runt omkring vid alla bygdens gårdar
körs säden lyckligt bärgad hem som här,
i dag, då sommarns mogna fullhet gjuter
sin glans av högtid över allt, som är.
Om Selanders poesi har ett tillräckligt
fylligt livs- och känsloinnehåll, är han även
en verskonstnär, som kan glädja med sitt
poetiska föredrag. I dikten Gammalt
porslin uttalar han sin kärlek till formen:
Och dock, hur älskar jag ej allting vingat,
allt ogripbart — en tankes lätta lek,
en ton, som mjukt i tystnaden förklingat,
en blick, som skymtar skiftande och vek.
Det är den lyriska konstens hemlighet
att gripa just det ogripbara och ge ton åt
det förklingade, såsom den störste lyrikern
sagt i det motto han satt över sina sånger:
Spät erklingt was frtih erklang.
Glück und Unglück wird Gesang.
Matts Magni Granström hör
oveder-sägligen till de nyare svenska lyriker, som
fängsla med en personlig ton och stil. Väl
röjer hans senaste diktbok Hat och Kärlek
i vissa stycken en stark påverkan av
Runeberg, vars fyr-trokeiska vers med ty
åtföljande kärva, från folkpoesien stammande
enkelhet går igen i samlingens inledande
kärleksdikter, men om någon osjälvständig
imitation har man dock icke här rätt att
tala. Klangfärgen flyter i varje fall från
skaldens eget instrument, och den egna
poetiska upplevelsen besjälar på nytt även
välkända stråkdrag. Det är Den nya
skapelsens under skalden erfarit i sin kärlek,
och han har i sina dikter samlat denna
salighetskänsla, som ger liv och ande åt hela
naturen. Han förnimmer världskraften i dess
ursprungliga och eviga väsen i sitt hjärta,
och han ser världssjälen ur dolda djup blicka
fram ur ett par människoögon. Något av
urtid och paradis, av det första stora och
rena i människans medvetande och begär
innebor i denna stämning.
Solen står i vikens vatten,
och jag tänker, när jag ser dig
tyst och ensam vid min sida,
vita, veka brud i skogen:
aldrig plöjda sova fälten,
fria brusa vattenfallen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
