Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
397
träder författarens lynne äkta och okonstlat.
Några erotiska dikter — riktade till
Gio-conda — uttrycka med veka tonfall den
vingbrutnes längtan efter uppresning och
tröst. Naturpoesien i samlingen har friska
fläktar; en strof må till sist citeras:
Vad sjunger lärkan, som glättigt dansar
i gyllne skimmer där ovan skyn?
Vad gnolar flickan, som binder kransar
av nyfött björklöv i skogens bryn?
Vad kuttra duvor, vad skria måsar,
där högt de sväva i strömmens brus?
Vad drömma stilla de blåa åsar,
vars toppar glittra i morgonljus?
Brio i versbehandlingen kan man icke
från-känna dikterna, icke ens dem, som sakna
egentligt poetiskt värde.
Till skillnad från Wallbeck-Hallgren
skulle man kunna kalla finnen Emil
Zilliacus en kulturskald med den styrka och
begränsning, som kan inläggas i ordet.
Skalden är särskilt förtrogen med grekisk
poesi, som han förut med icke ringa konst
tolkat till svenska i sin bok Grekisk lyrik.
Av sina mästare har han lärt sig
begränsning och plastik i uttrycket. Hans grekiska
landskapsbilder ge ett stycke heroisk natur
i fast ram. Man ser seglen gunga på
Odys-seiska vågor, vilkas rytm följa plekterslagets.
Ett kärleksfullt finarbete utmärker dessa
litterära gemmer och kaméer, till vilka
skalden måhända haft förebilder i den
par-nassiska skolans, en Leconte de Lisles och
Hérédias mästerverk. En med sitt slutna
uttryck ypperlig liten dikt är sonetten Sparta,
vars terziner lyda:
Eurotas rinner än bland vassrör fram.
Mot solnedgången står med snöhöljd kam
Taygetos som förr och trotsar tiden
Och än man tyder på den grova sten,
som långsamt vittrar över hjältars ben,
ett namn och dessa enkla ord: I striden!
Det är ett epigram om ett epigram, som
med en enkel rad skapar stor stämning.
En antik fläkt drar också genom de
personliga dikter, som ingå i samlingen.
Sin faderslycka vid sin sons födelse och
sin sorg vid hans död tolkar han i ord,
som kunde läggas en forntida hellen i
munnen och som präglas av den milda
humanitet, som man är böjd att i högre grad än
andra dödliga tillerkänna Sophokles’ lands-
män. Hadesskuggan faller tung över det
flyktiga solfyllda livet men själva dödens
bitterhet inger resignation.
Ej jag ser dig, hör ej rösten, kan din närhet ej
förnimma.
Vilken tröst är då i trösten att min väg mot
mörkret bär?
Den att dock till dig går färden, när den slår, min
uppbrottstimma,
att jag lämnar denna världen, den, där du ej mera är.
En tredje grupp i samlingen utgöres av
reflexionsdikter, som ofta förete ett lyckligt
bildfynd, t. ex. Fjäriln:
In i mitt rum från sommarhimlens blå
en fjäril fladdrar genom öppet fönster,
och skälvande dess fina vingar slå
mot väggtapetens röda rosenmönster.
Kring pappersblommor utan själ och doft
vår ungdom fladdrade i yra ringar
och märkte ej, att skört och dyrbart stoft
i flykten nöttes från vår andes vingar.
Givetvis har Emil Zilliacus’ Offereld
icke framgått ur någon rikare lyrisk ingivelse,
men de smärre former, i vilka den rör sig,
äro alltigenom präglade av smak, en
egenskap som icke alltid tillkommer den
dristigare fantasiens skapelser.
Mildred Thorburn Busck är en
skaldinna, som i kraft av säregen begåvning
och stilstyrka tilldrar sig uppmärksamhet.
Ett påfallande drag i hennes diktning är
en nattligt och svårmodigt stämd fantasi,
som söker sina bilder för dödens och
kärlekens mysterium i sagans och balladens
drömvärld. Det är nästan alltid på spända
strängar skaldinnan spelar, och man får
det intrycket, att sången för henne är en
högtid, vid vilken hennes patos och passion
tända sina bloss. Den största dikten i
samlingen heter Mödrarna, ett delvis
lyckat försök att frambesvärja förgångna
släktens andar och ge röst åt dödens
tystnad. Valkyrian, den vilda men kyska
stridsmön, som famnar hjälten i döden, är
en gestalt efter hennes sinne. En särskild
konst visar skaldinnan i sin förmåga att
återgiva folktonen, som lyckligt
sammansmälter med konstballadens stil, så i den
förträffliga dikten En kanwiarsven.
Pan-flöjten gjuter sin klangfärg över andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
