Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - På uppståndelsens morgon. Av Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
GUSTAVA SVANSTRÖM
så rädd för att oroa mig, och så tyckte
han väl också, att hans studier kostat
så mycket, att han inte hade råd att
sköta sig. Innan jag fick ögonen öppna,
hade det gått för långt, då hjälpte
ingenting, och så — innan jag kunde fatta
det, kom slutet.
Hon tystnar, för att i stället brista
i gråt.
Herr Anton Silverhjelm sitter och
famlar efter något med sina långa, bleka
händer. Det är, som om han sökte efter
något att hålla fast vid — jo, nu finner
han det — någon är död, någon, som
var ung och god —.
Någon som förtjänat leva, är död,
medan han själv lever.
Och bredvid honom sitter en kvinna
och gråter, från hjärtats oläkta sår.
Hon var en gång hans ungdoms
älskade — han famlar efter någonting
med sina tankar, efter någonting av det,
som brukar ligga och skramla därinne
på hyllorna i hans minnes skafferi. Han
vill hålla ett litet tal till henne, som
mistat sitt enda stöd och åter blivit
tvungen att tjäna sitt bröd hos
främmande.
Han vill finna någonting skönt och
upplyftande att säga, och så finner han
i stället blott dödens tomhet och tystnad.
Hans axlar sjunka ihop, hans mun
slappnar, hans långa bleka händer bli
stilla. Och när ingenting står till att
finna, reser han sig upp och smyger sig
bort som en skugga bland skuggor.
Från logen ljuder stamp av klackar,
fiolen gnäller och livsglädjen brinner,
medan dunklet ligger ljumt över backar
och buskar.
Herr Anton Silverhjelm stannar i
bersån, där brickan med glas och flaskor
står. Han fattar en flaska för att se,
om Didongen, den snålvargen, kunnat
lämna en droppe kvar, men i detsamma
tycker han, att nattbrisen för till honom
en kvinnas gråt. Hon sitter där och
begråter en död, och han skulle ha hållit
ett tal till henne, han skulle ha sagt
någonting skönt och upplyftande —.
Det finns ännu litet kvar i flaskan,
men så sjunker han plötsligt ihop under
denna dödens tomhet och tystnad, som
åter överväldigar honom, tills hans
darrande händer släppa både glas och flaska
att rinna ut i sanden.
Dagen därpå sitter herr Anton
Silverhjelm och stirrar på sina darrande
händer, och så minnes han, hur de släppte
det dyrbara de höllo om och läto det
rinna ut i sanden.
Han börjar först att skratta ett
ljudlöst skratt, tills axlarna hoppa, men så
springer han upp och slår näven i bordet.
Den gammel Adam — skulle man
kanske inbilla sig, att han strök med i
detsamma? A fanken heller — han hade
nog grasserat och regerat för länge hos
fäderna, fastän de hade kunnat säga
»couche là» och »kryp i vrån» och
»vänta tills syndabocken kommer».
Han har slagit näven i bordet, men så
sjunker han ihop, slappnar och blir stilla.
Han famlar och famlar, tills något
far som en nattbris över pannan.
Den andre ja — som han mötte in
för en kvinnas otröstliga sorg — som
aldrig varit hemma, men som plötsligt
kom till sin tomma boning för att fattig
och avklädd göra vandringen till Golgata,
skall han kanske möta honom igen en
gång — på uppståndelsens morgon?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
