Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - III. Lotten von Kræmers författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
JOHN LANDQUIST
är ganska ojämnt. Hennes stilkänsla var
vacklande. Åtskilliga av hennes dikter
visa att hon icke saknade lyrisk och
konstnärlig begåvning, men hennes
smakkänsla slumrade ofta, och hon gjorde
sig ej sällan skyldig till oegentliga
eller stilbrytande uttryck för en tanke
eller en poetisk idé. Särskilt kunde det
hända henne att inblanda störande
vardagliga bilder eller uttryck i ett
högtidligt sammanhang. Flerestädes i sina
poem eller sina dramer, där hon vill
utföra scener och dialoger av realistisk art,
ådagalägger hon en viss hjälplös
oerfarenhet om det verkliga livet.
Likväl saknade hon icke självkritik.
Ett egendomligt förhållande vittnar
därom. Icke nöjd med sina idéers
utformning, omarbetade och filade hon sina
flesta dikter även sedan de i böcker
utkommit. Större delen av innehållet i
några senare diktsamlingar, Hägringar
och luftslott (1895), Skogsblommor (1896)
och Eterneller (1896) är blott
bearbetningar av tidigare offentliggjorda
dikter. Talrika dikter av henne föreligga i
fem olika tryckta redaktioner. Det visar
sig nu vid jämförelse mellan de olika
texterna att merendels är den sista
redaktionen att föredraga; de olika
omarbetningarna representera oftast lika
många förbättringar. Som exempel kan
nämnas en dikt över Vilhelmina
Neruda-Hallé, som i sin första redaktion i
Ackor-der (1870) är underhaltig men genom
successiva omarbetningar slutligen når en
tadellös form, ja blivit en klangfull, att ej
säga ståtlig hyllningsdikt. I stort sett
går hennes författarskap alltjämt framåt,
och den sjuttioåriga skaldinnan Lotten
von Kræmer är i uttryckets klarhet och
formens välljud märkligt nog åtskilligt
överlägsen den trettioåriga. Man har i
detta förhållande ett talande bevis för
hennes intellektuella normalitet, bestridd
vid en bekant arvsprocess efter hennes
död. Vad intellektuellt mindervärdiga
överhuvud kunna äga av självkritik, brukar
med åren alltjämt avtaga under en
framåtskridande sjukdomsprocess. Lotten von
Kræmers logiska urskillning och estetiska
smak tvärtom utvecklades med ären.
Hennes författarskap ger i denna
fortgång bilden av en alltjämt strävande
ande och en konstnärsvilja, som
oavlåtligt arbetar att nå största möjliga
fullkomning av sitt verks form. Lotten von
Kræmers ursprungliga konstnärliga
begåvning kan ej kallas betydande, men
hon har gjort därav vad hon förmådde.
Den bästa delen av hennes lyrik har
minnet av ungdomens älskade inspirerat.
Denna känsla hade kastat en
morgon-rodnad över hennes liv, som dröjde kvar
ännu i kvällens skuggor; ty hennes
historia hade ingen dag, blott en lång
morgon och en lång afton. Hennes
känsla för den hon älskat var den enda
jordiska verklighet som fullt genomträngt
hennes själ. Därför har hon kunnat giva
den en enkelt och sant uttryck. En
dikt som »Slut» är flärdlös, uppriktig,
äkta:
Förbi varandra tyst vi gå,
vår dröm, vår ljuva dröm har flytt.
Men var det ej din skuld också,
att våren blev i höst förbytt,
att våra hjärtans melodi
i missljud bröts?... Ja du var fri,
men ack, lik den
som fällt i striden själv sin vän.
Emellan bröst som till varann
naturen närmat underbart,
i vilka samma låga brann,
hur löstes ej vart band för snart!
Det var ju dock så nyss, så nyss
till ett vi smälte vid vår kyss;
och nu jag står
som skild från dig av tusen år.
Du gick. Bakom dig slöts en dörr,
och ensam, andlös kvar jag stod.
Du gick ifrån mig, du som förr
mig bättre än jag själv förstod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
