Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - III. Lotten von Kræmers författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOTTEN VON KRÆMER
427
förståndet lånar av inbillningskraften, men
som förlorar all sin realitet i samma mån
som tankeförmågan vinner i skärpa och
kraft». Kristendomen var den religiösa
principens pånyttfödelse inom
mänskligheten, men de trosformer, i vilka den
först tog fast gestalt, måste upplösas
under dess fortskridande utveckling. Det
väsentliga och eviga i kristendomen är tron
på människoandarnas personliga
odödlighet och deras utveckling till allt djupare
förening med det gudomliga. Hon vill
icke erkänna en oförsonlig motsats
mellan tron och vetenskapen och slutar
med att uttrycka sin uppfattning av deras
släktskap med dessa vältaliga ord: »Tro
och vetande äro syskon, genom ett inre
livsband förenade, båda av himmelskt
ursprung. Om ock Tron, den förstfödda
av de två, har en mer mot höjden vänd
blick — se djupt i den andres, och du
skall finna samma strålglans där. Älska
dem bägge, dessa ljusets makter i din
själ!»
I brochyren ingår karakteristiskt nog
ett särskilt kapitel »Tro och vetande hos
kvinnan». Hon hävdar här, att även
kvinnan har behov av intellektuell
klarhet; och i synnerhet i den mån henne
är anförtrott uppfostrans kall får hon
icke leva i andlig skumögdhet, utan det
är hennes plikt att söka förstå den tid
vari hon lever och såvitt tid och krafter
medgiva förvärva sig filosofisk och
religionsvetenskaplig insikt.
I sin uppfattning av kvinnofrågan
stod Lotten v. Kræmer på den
ståndpunkt, som företräddes av Sophie
Adlersparre. Hon låter Fredrika Bremer i dikten
»En dag hos Fredrika Bremer» betona, att
den emancipation hon åsyftat inte avser
något förryckande av »den sanna
kvinnligheten», och Sophie Adlersparre bekräftas
ha för kvinnans räkning strävat för en
»frihet av det slag, som aldrig plikten
glömmer». Men hon kräver att åskåd-
ningar, seder och lagar, som hämma
kvinnans utveckling eller göra henne
rättslös, avlägsnas och att hon för sina
anlag får samma rätt till utbildning som
mannen. I en mera rättvis ställning och
genom en tillräcklig uppfostran får hon
större förutsättningar att fylla sina
naturliga uppgifter. Sitt intresse för kvinnans
bildning visade Lotten von Kræmer i
handling, då hon 1871 skänkte ett
stipendium för kvinnliga studerande vid
Uppsala universitet. Sin tankegång i
detta hänseende har hon utfört i den
didaktiska dikten »I prästgården», där
hon låter modern, som i sin ungdom
studerat latin, väcka hos den unge sonen
ett intresse för de klassiska studierna,
som den gamle prosten ej förmår
bibringa honom.
I realistiska småstycken i 80-talets
stil, som .»Den vilseförda», »Den fallna»,
vill hon visa brister i vårt samhällsskick,
som gynna tillvaron av en kvinnlig
parias-kast. Mot den tanklösa modedockan
och den loja frutypen är fröken von
Kræmer icke blid. Hon frågar i dikten
»Bunden», varför strävandet för
kvinnans frigörelse haft så långsam
framgång, och svarar:
Och vems är felet? Är hon utan skuld,
den tama duvan med sitt bundna sinne,
som näpet endast kuttrar på sin pinne,
med näbben vänd mot maken god och huld?
Däremot firar hon insatser av
offentligt kvinnligt arbete. Föreningen
Handarbetets vänner hälsades av henne vid
sin start med varmt uppmuntrande ord
i Vår Tid, och ännu långt senare hyllar
hon i ett poem »Handarbetets vänner»
dess verksamhet. I en dikt »Från Hellas»
besjunger hon de svenska
Rödakors-systrar, som vid det grekisk-turkiska
kriget 1897 foro till Grekland för att
biträda vid de sårades vård. Som en av
kvinnans största uppgifter har Lotten
von Kræmer ansett arbetet för fred och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
