Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Norska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKA GÄSTSPELET
45 1
behövde, men detta hindrar ej att den
konstnärliga och vederhäftiga ledning den
nu i många år haft gjort den till en
rangscen, och det vore både dumhet och
otacksamhet att ej vilja erkänna, att både
Shakespeare och Ibsen, både Strindberg och de
Caillavet oftast ges på ett fullgott sätt på
vår svenska nationalscen.
En stor fördel med ett gästspel, där
hela miljön, som här på det norska, fått
komma med, är, som ovan nämndes, att
en fläkt från ett främmande själsliv i hela
sin fullhet får förfriska efter nytt hungriga
sinnen. Det gör gott på bägge sidor om
ridån. Här var det ju ej främlingar i
egentlig mening vi sågo, blott en
skandinavisk nyansskillnad, men om utlänningarna
icke känna den så starkt, så känna vi den
så mycket bättre. Det norska språket lät
friskt och klangfullt och lätt att förstå för
oss svenskar. Mig stötte ej de två
dialekterna. Vi kunna ju ej ha något av den
gamla kristianiakänslan av att bergensiska
särskilt passar på teatern. Vi bara gladde
oss åt den sjungande, hemtrevliga klangen
i den västländska dialekten, eller kanske
är det artigare att säga språkformen, och
förvånade oss dessutom, åtminstone gjorde
jag det, åt hur mycket det västländska
temperamentet måtte ligga för scenisk
verksamhet, ty ett flertal av de agerande
begagnade sig av detta idiom. Roligt är det
att tänka, att många av de uppträdande
fingo av den främmande publiken, vilken
ej kunde så noga ha reda på deras betyg
i Kristiania, ett litet pius av kanske
oväntad sympati, som måste verka uppiggande.
Andra gå naturligtvis miste om den succés
d’estime de eljest skulle åtnjutit. Som
helhet är det nog en fördel att spela för en
främmande publik, vilken ofta tillskriver
skådespelaren som en förtjänst det som
endast är en personlig förutsättning, vilken på
längden verkar enformig och maniererad.
Den stämning, med vilken
Stockholmspubliken mötte sina gäster, var varken
sympatisk eller antipatisk. Norrmän det
låter ej vidare bra ännu, och man kan
nästan förvåna sig över att svenskar, som då
det gäller utlandet eljest gärna låta udda
vara jämnt, varit så minnesgoda i detta
fall. Detta gjorde emellertid att somliga
höllo sig undan, och de som voro där ville
stilla och lidelsefritt se hur norsk teater tog
sig ut. Man applåderade snarare mindre
Foto. Atelier Jæger.
EIGIL EIDE SOM DOKTOR STOCKMANN
I EN FOLKEFIENDE.
än vanligt, men slutomdömet blev, trots
att vi ej fingo se något av Gunnar Heiberg,
den störste nu levande norske dramatikern,
att vi lärt känna en rik norsk repertoar, goda,
ja t. o. m. geniala konstnärer, särskilt på
herrsidan, att teaterchefen herr Halvdan
Christensens ledning visade sig vara förträfflig, liksom
hans gedigna konstnärsskap, och summan blev
ett ärligt tack och välkommen åter till
denna norska nationalscen, som sannerligen
gjort sig väl förtjänt av sitt fädernesland.
Det första anslaget var ypperligt. Något
mera norskt än En folkefiende finnes icke.
Håller Ibsen med Stockmann? Jag
påminner mig ha sett, att han i ett brev från
1882 skev till Hegel om den idealistiske
badläkaren: »Doktoren er et mere oredigt
hode end jeg». Sympatisk är Stockmann
emellertid så länge han ej trasslar till den
affär eller den valrörelse där man själv är
intresserad. Det vore kanske ett nyttigt
tankeexperiment att fråga sig vilka eller
vilken i vårt samhälle liknar Stockmann.
Och skulle vi moderata eller socialister
eller vad vi nu äro önska en sådan i
spetsen för våra intressen?
Egil Eide spelade denna jätteroll och
gjorde det så att jag nu är säker på hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
