Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Norska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
CARL G. LAURIN
JOHANNE DYBWAD.
eljest sympatisk som den renhjärtade
vetenskapsmannen och alldeles rörande i sin
ångest, då han märkte att Eline glidit
honom ur händerna. En ung, kanske för
obetydlig och gäckformad publicist får
nämligen den söta frun i armarna, som han
själv inser alldeles utan egen förskyllan
eller värdighet. Jag tror att herr Tolnæs,
som utförde rollen, borde ha kommit med
låt vara banala, ty det tycks vara
författarens mening, men i alla fall något mera
vana och fasta förföraretag. Häpen hade
man väl i alla fall rätt att bli över att
detta norska praktexemplar med något av
bondkraft men också med en doft av
ny-tvättat linne skulle falla på den ledsamme
litteratören herr Endre Bondesons lott. En
biroll, doktor phil. Jerven, hade utformats
av teaterchefen Halvdan Christensen på ett
oförgätligt sätt. Det akademiska med ett
stänk av bohéme, en sorts torr förtvivlan,
illa dold av studentkafécynism, av allt detta
gjorde den distingerade konstnären en
enhetlig typ.
Tyvärr var jag hindrad att se Nils
Collett Vogts De Skadeskudte. Det gladde
mig att dagen därpå få läsa i pressen, att
samme författares Therese, som sedan skulle
spelas, ansågs vara överlägset i rent
dramatiskt avseende. Säkert är emellertid, att The-
rese blev gästspelets vågdal. Den blev någon
sorts fiasco d’estime. Författaren, som
åtminstone i sina böcker tyckes röra sig i
antitesen »himmelhoch jauchzend, zum Tode
betrübt», och som kanske tillhör de äkta
konstnärer, om vilka Gavarni skrev: »quand
iis ne sont pas très gais, iis sont très tristes»,
har velat komma med den sorts
skoningslösa och fullkomligt oromantiska realism,
varav man sett några prov både i
Frankrike, Tyskland och t. o. m. i England.
Ibland kände jag mig lika tummelumsk i
hodet som bruksejer Hvass, när han
prövat igenom sin välförsedda vinkällare. Jag
vet mycket bra, att det ej är tillräckligt
för att känna ett främmande land att ha
bestigit ett par fjälltoppar, läst några
romaner och ätit ett par goda middagar där,
och även om man skulle sett och läst något
mer vet man ändå så litet. Men är det
verkligen möjligt, att i en fin norsk familj
husjungfrun får vara med då matmodern och
älskaren ha sin mest privata erotiska
opvask? Therese själv förstod jag icke alls.
Hon var som en hel del damer, ej bara
lite mystisk utan rent av ett mysterium,
och kriteriet på ett sådant är att icke kunna
begripas. Innehållet är i korthet följande:
Therese är en fabriksflicka, unge Hvass
bruksejerson. De roa sig tillsammans. Den
religiösa bruksejermamman fordrar
äktenskap. Den korrekte men alkoholförgiftade
unge maken mister genom äktenskapet det
man eljest gifter sig för att ernå. Hans
hustru hade nämligen önskat, att han utan
sin mammas påminnelse skulle gift sig
med henne, och, något som är kanske ännu
viktigare, hon tycker nu i stället om den
»fjerne Slægtingen», Georg. Då denne,
en sympatisk yngling, åtminstone i herr
Oddvars gestalt, erkände, att han mera
tyckte om unga Astrid, vilket ingalunda
förvånade åskådaren, när hon spelades av
den ovanligt kvinnliga och behagliga Gerda
Ring, beslöt sig Therese att lämna både
make, svägerska och husjungfru.
Fru Dybwad var Therese. Några
tonfall av underklassråhet, som bröto fram
med stor intensitet, voro förträffliga och
fingo ytterligare relief genom det forcerade
mezza voce, den cirklade salongston, som
hennes make, spelad av H. Christensen,
med otrolig, nästan enerverande
självbehärskning, bibehöll.
Man fick en stark känsla av hur upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
