Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Norska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
CARL G. LAURIN
av idealitet, av allt detta skapade han en
person, som väl kan kallas monumentalt
ömklig. Stycket är så förträffligt gjort, att
man trots de fem akterna icke ett
ögonblick har tråkigt. En fyllighet av
ypperligt karakteriserade bifigurer, alltid
mänskligt trovärdiga, ehuru löjliga, som vi
människobarn gunås så visst ofta äro, gladde
åskådaren. Näst Celius kom kanske Hauk
Aabel med sitt smöriga sätt och dock i sin
faderskänsla så rörande. Hans ömfotade
sätt att gå var ett litet snilledrag. Om
god psykologi hos författaren vittnade
detaljen med den unga flickan Pauline, fru
Gerda Ring, med sin blandning av
slarvflirt och påstridighet mot föräldrarna, vilka
båda sidor så stilfullt tillrättavisades av
modern. Fröken Sperling spelades utmärkt
på Svenska teatern av fru Brunius. Det
var inte lätt att överträffa henne. I alla
fall var fru Aagot Nissen med sin
måttfulla komik utmärkt. Hon rörde sig på
en gång preciöst och tafatt, och det var
ett nöje att höra på hennes andfådda och
perpetuellt förolämpade kvinnokvinnoton.
Slutligen en fråga: Hade det ej varit bättre,
om man i sista akten upptäckt ett
formfel, som gjort fru Lavinias val ogiltigt.
Norge, som i likhet med Kansas och Nya
Zeeland har haft den farliga och ansvarsfulla
platsen som den radikala politikens
försökskanin, har utan att, det tyckes, själv känna
någon häftigare lust att få stortingskvinnor,
1913 givit de väljande möjlighet att med
damer förädla eller ytterligare pryda upp den
sal, där all makt i Norge är samlad. Nu,
1916, sitter ingen kvinna i Stortinget, men
de ha den 8 april 1916 fått rätt att bli
statsråd, och det bör väl alltid vara bra1.
Man får väl komma överens om att fru
Lavinia Celius-typen icke kommer att ofta
förekomma i svensken Langlet’s anskrämliga
stortingshus, om hon också mer än sina
medsystrar kommer att av galanta och roade
1 Som bekant har lärarinnan Anna Rogstad som
suppleant för generalkrigskommissarie Bratlie våren
1911 och febr. 1912 verkat i Stortinget.
herrar lockas med i rökrumsdiskussionerna
efter festmiddagar.
Jag vet ej om norrmännen voro nöjda
med sitt besök här, men själv var jag både
road och imponerad av det mesta man
fick se. Hur det än är, är man alltid
litet stolt över sina närmaste släktingars
framgångar, och den rikedom den
skandinaviska kulturen fått genom de tre
folklynnenas skiftningar kunna vi ej undgå att
njuta av, även om vi, eller åtminstone rätt
många av oss svenskar, sörja över att våra
två folk genom ömsesidiga fel och bristande
ansvarskänsla för vår gemensamma odlings
och frihets framtid själva försvagat sig
mot yttre fiender. Med skrockande ängslan
hörde man personer i anledning av det
norska gästspelet yttra: Bara ingen politik.
Men några ord om det varav hjärtat är
fullt få allt tillåtas.
Konsten är visserligen internationell.
Främlingar kunna njuta varandras konst,
och konsten närmar folken, men den är
också nationell. Ej bara bondekonsten utan
också de allra högsta och friaste formerna.
T. o. m. en Michel-Angelo och en
Rembrandt äro i all sin universalitet dock
endast fullt möjliga att fatta, om man ser
på den ene som italienare och på den
andre som holländare. Detta gäller även
senare tiders störste dramatiker, Henrik Ibsen.
Det är ett bevis, hur betydelsefullt ett
dylikt dramatiskt gästspel kan vara, att
man kommer att i anledning därav tänka
på och tala om folkens viktigaste intressen
och framtidshopp, och liksom vid de
grekiska stora festspelen och sångtävlingarna
den helleniska samhörighetskänslan växte,
så tror och vet jag, att tacksamheten och
glädjen över det som förbinder
skandinaverna här i Sverige stärkts genom att vi
några korta försommarveckor fått se norskt
snille, norsk humor och norsk skönhet
tolkade av stora konstnärer, vilka i främsta
rummet fingo uppbära men som jag hoppas
också skola vidare befordra vårt svenska
tack till Norge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
