Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två Shakspeareböcker. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SHAKSPEAREBÖCKER
455
men har tagit vara på de glimtar de kasta
över Shakspeares hjärteliv och finner dem
vara »både pålitliga och värdefulla
dokument», som vittna om den unge skaldens
»ödmjukhet och ömtålighet, om hans
behov av självrannsakan och ömhet». Ur
dem avläser essayisten skaldens karaktär
sålunda: »Ett plastiskt temperament, ett
överfullt hjärta, en ständigt vaken, ädel
äregirighet, ett lynne, lätt frestat till
överdrift i munterhet och sorg. Ingen filister,
ingen måttlighetspredikant. Ingen ytlig
epikuré. 1 allo en människa, varm men
icke stark.»
Schück framhärdar i att finna en
skäligen svag ledtråd även i de intima bland
sonetterna. Han undviker konsekvent
slutsatser, där premisserna äro oklara och
osäkra. Det man ej kan veta, upptar han
ej till behandling. Han är historiker men
föga psykologisk analytiker och uttolkare.
Hans uppgift är den att framlägga
handlingarna i målet, granska, sovra, utreda
motsägande uppgifter. Hans tankereda och
skarpsynthet föra till lysande resultat i mer
än ett av bokens kapitel, framför allt i
den mönstergilla framställningen av
Shak-spearedramernas tillkomst, i klarläggandet
av Shakspeares större eller mindre
delaktighet i de stycken, som gått eller gå
under hans namn, och i analysen av de
olika tryckupplagornas texter. Klart, fast,
koncist, med bindande följdriktighet
klarlagges samfnanhanget i Shakspeares
utveckling, hans växt från försökare till mästare.
Dramatiken räknades på Shakspeares
tid ej ens till litteratur. Dramatikern var
knappast de verkliga skaldernas jämlike, han
var en lekare, en »amuseur», som åtagit
sig att underhålla den nöjeslystna publiken
— från kavaljerer och snobbar, som vräkte
sig på själva scenen, där de rökte pipa
och spelade kort medan de väntade, och
de förnäma damerna och borgerskapet i
logerna och till det simpla folket, gesäller,
sjömän och mobb, som trängdes och förde
oljud nere på den öppna gården, som var
stående parterr. Dramatikern var denna
högst blandade publiks ödmjuke tjänare,
och det var som sådan master Shakspeare
från begynnelsen vann erkännande och
framgång.
Han var litteratör vid den teater, där
han även var aktör. Hans uppgift var att
förse teatern med spelbara stycken. Ibland
beställdes de av direktören, ena gången ett
sorgespel, andra gången en skrattpjäs, allt
efter som publikens smak tycktes luta åt
ena eller andra hållet. Ofta gällde
beställningen en omstuvning av ett äldre
skådespel, och oftast måste denna utföras i hast,
helt flyktigt, utan anspråk på att bli ett
genomtänkt, genomarbetat, avslutat
dramatiskt konstverk. Andra gånger voro
dramerna dramatiserad historia ur någon
krönikebok eller upptogos och
sammantråck-lades motiv ur noveller.
Dylikt göra krävde av sin man hastiga
tankar och en snabbt löpande penna.
Brunius anser dramatiskt
omstuvnings-arbete av detta slag, i omedelbar kontakt
med scenen och dess fordringar, vara den
allra bästa skola för en begynnande
teaterförfattare. Tvivelsutan medför den en
hälsosam övning i det rent tekniska. Men man
skall vara en stark skapande begåvning för
att genom en dylik skolgång bli mera än
en rutinerad faiseur och pjäsfabrikant.
Kotzebue blev någon gång kallad »Tysklands
Shakspeare». Som lånare av andras idéer
och omstuvare av andras stycken — men
endast i denna egenskap — kunde han vara
värd detta hedersnamn.
Shakspeare var och förblev en väldig
lånare. Bland sina yrkesbröder — både
bland föregångare och efterföljare — var
han visserligen ej den ende av det slaget.
Utan rov av andras egendom är konsten
liksom livet omöjligt, har Bierfreund sagt.
Och Brunius framkastar i en
Shakspeare-uppsats i Idun den lustigt klingande
paradoxen: »Endast det stulna kan få den äkta
och egna prägeln, det helt uppfunna svävar
i luften, därför att det icke kan jämföras
med något utan är sig själv nog.»
Egendom är stöld, lyder en känd sats — inom
konsten kan man alltså också säga, att stöld
är egendom.
Naturligtvis funnos bland publiken i
merry England många, som hade
kultiverad smak och höga fordringar, och bland
dramaturgerna funnos de, som från
publikens tjänare blevo dess herrar och som
från pjästillverkare växte till skapare. Det
blir inte stöld, när en skald fyller ett lånat
uppslag och till och med en följd av
lånade scener med poesi, skönhet, tankedjup,
själsanalys. Mäktar han det, blir verket
hans andliga egendom. Schück kallar
Hamlet »ett omöjligt drama», men han lugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
