Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En grekisk kulturhistoria. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
ERIK HEDÉN
man uttryckte det, vi uti alla strider skulle
taga parti för Athen som för vårt eget
sympatierna ytterst välva sig. En tid var
det självklart att, som historieskrivaren
Free-land. I Tyskland har nu, jämsides med att
imperialismens tänkesätt hos de bildade
utträngt liberalismens, en stark lust att klandra
den athenska demokratien framträtt.
Engelsmännen med sin nedärvda dyrkan av
folkstyret och sin motvilja att ändra gamla
älsklingsmeningar ha ej kunnat följa med
härvidlag. Även Stobart döljer icke alls,
att han föredrar ett självstyrande folk, som
gör felgrepp, framför ett som låter sig
styras mönstergilt av en enväldig.
Karakteristiskt framträder i domen över Athens
domstolsväsen skillnaden mellan honom och
den moderna tyska åskådningens
representant Eduard Meyer. Den senare anmärker,
att de tal, som skickliga advokater skrevo
åt de anklagade i syfte att påverka
jurymännen, voro samvetslöst spetsfundiga.
Möjligen har han rätt. Den förre åter
anmärker, att talen alltigenom voro
förstånds-mässigt utredande och alls ej sökte vinna
saken genom att vädja till känslan. I stort
sett har han rätt. Ett vackert exempel detta
på möjligheten att ur ett och samma faktum
draga två motsatta men riktiga slutsatser!
Men om alltså Stobart vägrar att
övergiva den nedärvda kärleken till Athen, så
fördöljer han varken dess folkstyres
svagheter och förirringar, eller vill han för dess
skull hata och nedsätta Sparta. Samma
förmåga att giva rätt åt två håll röjer han,
när Sparta kämpar mot Thebe. All
sympati brukar då (utom hos vissa moderna
tyskar) skänkas den senare stadens hjälte
Epaminondas. Stobart ger denne allt
möjligt pris men vägrar att låta sin sympati
för Sparta ändas med dess segerlycka. På
samma sätt när mot slutet av 300-talet och
under 200-talet alla dessa tre stater
undanträngdes av nya. Stobart vägrar att utan
vidare kalla de detroniserade härskarne
degenererade. Han tillskriver i stället
deras undanskjutande företrädesvis ekonomiska
orsaker. Samma förklaringssätt tillgriper han
med rätta i fråga om den stora roll Egypten
spelade både i den äldsta forntiden och i
den yngre, den hellenistiska världen.
Genom sitt läge och sina naturliga rikedomar
hade Egypten ett ekonomiskt försprång för
varje annan Medelhavsstat.
Stobarts stil uppvisar just den
förståndsmässighet han prisar hos grekerna. Men
den räddas från torrhet, dels genom att han
också delar sina hjältars ideala hänförelse,
dels genom hans personliga ton och humor.
Han ger t. ex. en pisksnärt, som räcker
långt, när han på tal om de nutida lärde,
som söka ur de klassiska författarne
bort-emendera utslagen av grekernas realistiska
tänkesätt, säger: >-Den moderne
kommentatorn är en visserligen mycket prosaisk men
icke desto mindre synnerligen romantiskt
anlagd person». Hans eget verklighetssinne
kan ge honom skämtsamt värderika
uppslag till lösningen av svåra psykologiska
gåtor, såsom den särskilt pinsamma, hur
athenarna kunde döda Sokrates. Sokrates,
säger Stobart, var en man, som gick ikring
och frågade: varför? — alldeles som
barnen, och brukar man ej straffa barnen, när
de bli för envisa med den frågan? Hans
engelska intresse för Indien och dess
gränstrakter har skaffat läsaren den förvånande
upplysningen, att en känd stad i
Afghanistan ännu i dag bär namn efter sin
grundläggare Alexander den store: (Ale-)ksander
har blivit Khandahar.
Mot översättningen kan en eller annan
anmärkning göras. I ett
populärvetenskapligt svenskt arbete får man ej tala om »den
pariska marmorn» i st. f. den pariska
marmorkrönikan. Athen stred icke vid
Marathon »ensamt utan hjälp från Plataiai» men
ensamt frånsett hjälpen från Pl. Den
svenska tolkningen av Sapphos Aphroditehymn
gör Stobarts utsaga, att »i översättningen
går mycket av den outsägliga doften
förlorat», alldeles onödigt sann. Den
nystavning av de grekiska namnen, som här
användes, är lika opraktisk som den hos oss
gängse nystavningen av geografiska namn.
Både historiska och geografiska ord böra
så vitt möjligt i hela kulturvärlden stavas
lika. I stort sett är emellertid tolkningen
vida bättre än den som vanligen plägar
vederfaras engelska böcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
