Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILKESBOJOR
479
Faustino och hon hade ju inte något
eget hem! Hon var inte ensam om att
pyssla om honom, hon fick inte laga
hans mat och tvätta hans linne, han och
hon hade inga möbler, som voro deras
egna, och om kvällarna måste hon dela
honom själv med hans mor. A, hon
visste nog, att det fanns otaliga unga
familjer, som hade det precis på samma
sätt, att de innebodde hos föräldrarna.
Det var ett gammalt romerskt bruk och
förekom ända upp i de furstliga
familjerna, Borgheses till exempel. Och det
kunde nog vara bra på sitt sätt,
eftersom man därigenom kunde gifta sig
mycket tidigare, och så kunde ju en ung
oerfaren hustru på det sättet småningom
genom svärmodern sätta sig in i de
husliga göromålen och slippa ådraga sig
mannens missnöje och ringaktning genom
att förråda sin okunnighet däri. Men
här var det ett helt annat förhållande.
Innan Nerina efter sina föräldrars död
tvingades ta anställning på
strykinrättningen vid Borgo S. Spirito, hade hon
gått i åratal under sin duktiga mors
ledning, och hon var lika hemmastadd i
husliga sysslor som trots sora Raffaela
själv; särskilt var hon styv i kokkonsten
och kunde laga en timballo di
macche-roni med fyllning av hönskrås, som
Faustino skulle bli alldeles galen i, om han
bara någonsin kom i tillfälle att få smaka
den. Men därtill voro utsikterna mer
än mörka. Sora Raffaela kunde ju inte
tänka sig att överleva den dag, då hon
inte längre hade sin avgudade ende son
kvar under sina värmande vingar. Hon
hade alltid haft honom tätt inpå sig
och varit van att laga till och smaka
av varenda maträtt, som sattes för honom;
ja, alltsedan signor Timoni dog, då
gossen bara var ett år gammal, hade änkan
delat sin stora säng med Faustino, och
det hade fortgått ända tills han gifte sig.
En lång nittonåring med mustascher, som
sover hos sin mamma! Det var då
sannerligen en mor, som blivit mer än lovligt
bortskämd. Nå, Nerina ville visst inte
säga något ont om henne, hon var ju en
riktig praktmänniska, god och glad, duktig
och arbetsam och alltid vänlig, och en
sådan svärmor plockar man minsann inte
på träden som apelsiner. Men om det
också var silkesbojor hon höll son och
svärdotter fast i, så — — bojor var det
i alla fall.
Men Faustino då, frågade vi, hur
fann han sig i att inte ha något eget hem?
Faustino? Ä, han var ett stort barn,
som inte tänkte längre än till ändan av
nästippen. Han visste bara, att han hade
det bra som han nu hade det och att
det var dubbelt så trevligt och
förmånligt att klemas bort av två kvinnor som
av en enda. För resten — om han skulle
sätta eget bo och nödgas lämna sin
avlöning till hushållet, möbelhandlarn och
husvärden — nåja, det skulle nog gå,
ty så pass mycket förtjänade han, men
då blev det slut med att gå på teater
eller varieté två gånger i veckan och
dråsa presenter över sin fru — den
försakelsen skulle han aldrig kunna stå ut
med. Nej, hos Faustino fick hon aldrig
något medhåll, om hon någon gång
rörde vid den där ömtåliga strängen.
Han skulle ju inte få rå om sin hustru
oftare, om de också flyttade i eget bo,
och han hade sina dagar fullt upptagna
av arbete och tänkte inte på, att hon
satt hemma vid vicolo Savelli med
armarna i kors och magrade av längtan
efter honom och inte hade annat att
döva sin sorg och saknad med än dagens
nummer av Messagero eller på sin höjd
ett käringslagsmål på gatan!
»Men kunde ni inte be er svärmor
att få hjälpa henne stryka?» sade min
hustru. »Ni har ju själv ägnat er åt det
yrket.»
»Som om jag inte hade bett henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
