Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En försvunnen litteratur. Några ord om symbolismen. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRSVUNNEN LITTERATUR
499
gängligaste av dem alla, men också den
som under förutsättning av ett icke alltför
flyktigt studium har de kanske utsöktaste
skönhetsintrycken att ge. Meningen kan
förefalla abstrus: klyv stenen, och
brottytan skall äga det skimmer, som är
pärlemorns och kvinnohandens, där de blå
ådrorna andningssvagt skymta under
huden. L’ apres-midi d’un Faunt, hans
sol-druckna mästerstycke, denna de utvaldas
probersten, som den kallats, nänns jag icke
sönderstycka; läsaren må själv uppsöka
dikten i det urval Vers et Prose, som
skalden själv gjort av alstren från sin banas
middagshöjd. I stället väljer jag en liten
strof, där poeten på sitt eget vis beskriver
en bräcklig vas, i vars smalnande hals man
glömt att sticka en blomma.
Surgi de la croupe et du bond
D’une verrerie éphémère,
Sans fleurir la veillée amère,
Le col ignoré s’interrompt.
Intet vidare! En gest och några
antydande ord till förklaring, men vilken
ofångbar melankoli utandas ej de fyra
raderna. Hur tala de ej om den förbiseddas
brutalt avklippta möjligheter att följa sitt
väsens lag, att uppfylla sitt syfte i det
dagsländeliv, som är oss beskärt, innan
förgängelsens herre kräver sitt offer. Så hade
denna stackars vas kunnat förljuva en bitter
vaka, om endast icke blomman fattats.
Att denna tolkning lämnar rum för många
andra, därom råder intet tvivel — dikten
vore icke »symbolistisk», om så ej vore —
men den nyss framställda är i varje fall en
variation i den tonart, vars grundackord
av diktaren anslagits. Han når denna
stämningsmättade verkan med hjälp av ett
ordval, där varje stavelses musikaliska
valör är tillvaratagen, och en syntax, som,
medan det skildrade föremålet skjutes
undan i adverbialets form, låter meningens
hela tyngd drabba det efter sitt subjekt
onekligen överraskande predikatet.
Tillvägagångssättet är känt från
impressionismens måleri, där komplementfärg
oförmedlat lägges vid färg, när den icke helt
träder i den väntades ställe. Den färdiga
tavlan måste beskådas på lämpligt avstånd,
liksom dikten måste läsas med det rätta
sinnet, vartill emellertid tarvas någon grad
av litterär uppfostran. Effekten skall i
båda fallen bliva av hallucinatorisk styrka.
Mallarmé, har det sagts, är poesiens Claude
Monet. Man skulle också, med tanke på
hans språkliga nonackord, kunna förlikna
honom vid en Liszt eller en Strauss inom
musikens värld.
Av Mallarmé är även detta verspar:
J’aime l’horreur d’étre vierge et je veux
Vivre parmi 1’effroi que me font mes cheveux.
Salome talar. Endast Cleopatra har
som hon lockat och befruktat de nya
poeternas fantasi. Som het ånga slår emot
en kvinnan-vilddjurets halvt sadistiska
begär, ehuru orden, fattade efter lydelsen,
endast ha att förmäla om den okränkta
jungfrulighetens högsta förfäran inför
gärningen. Så låter oss skalden bakom
läpparnas klart förnimma det själens språk,
som är poesiens egentliga och av vilket
Maeterlincks ungdomsdramer redan lärt oss
känna en ofta skickligt fångad men
dimmig reflex. Här äro orden laddade av en
motsatt elektricitet; det är en fråga om
sekunder, när blixten skall slå och döda.
Henri de Régnier har givit ett förtätat
uttryck åt en skymningstimmes spleen och
bittert innehållsrika tomhet.
Le crépuscule pleut un deuil d’heures et de
cendres . . .
Denna enda vers rymmer fyra
substantiv av lika halt och verkan, förbundna
medels ett verb, vars konkreta innebörd ger
abstraktionerna ett sällsamt liv. Den
personliga konstruktionen är ur grammatikalisk
synpunkt anmärkningsvärd, men skalden
tillämpar endast radikalt den elementära
stilistiska regel, som bjuder honom att
tillmäta pronominella ord minsta möjliga rum
i dikten. Den ordagranna svenska
översättningen lyder:
Skymningen regnar en sorg av timmar och aska...
Otaliga äro de variationer, som samma
tema givit upphov till. Jag föredrar att
citera Paul Verlaines suggestiva strof. En
gång läst skall den fastna i minnet och
med en melodis envishet åter och åter
ljuda för örat:
Il pleure dans mon coeur,
Comme il pleut sur la ville.
Quelle est cette langueur
Qui pénètre mon coeur?
När jag söker ett svenskt motstycke,
dröjer jag ett ögonblick vid några rader i
ingressen till Levertins Brüggestudie. Orden
äro helt andra, men de äro avlade av samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
