Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett svenskt vinterlandskap från 1677. En konsthistorisk notis. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53°
SIXTEN STRÖMBOM
ning av detaljerna i tavlan låter detta
framgå än säkrare. Det återger en
utsikt genom en ådal, sedd så, att
strömmen flyter rakt ut genom
förgrundsplanet. På ömse sidor om vattnet resa sig
berg och mörka granar i symmetriska
partier. Som sceneriets centrum ligga
ett dammbord och en rad hus rakt på
längs mellan förgrund och mellanplan.
I fonden öppnar sig dalen med ljusa
slätter, och en antydning till stadsbild
tecknar sina hustak och torn mot
horisonten. — Grunddragen i denna
komposition, som arrangerats med mera naiv
stadighet än konstnärlig balans, hänvisar
till holländska förebilder från samma
sekel, närmast att nämna Everdingen.
Belysningen är ganska konstlöst
anordnad: solnedgångsljuset sprider sig
från horisonten i bakgrunden ut i dalen
och upp bland remnorna i snömolnen på
himlen, medan mellanplan och förgrund
lämnats i mera obestämd aftondager.
Koloriten har mörknat starkt under
tidens och restauratorers påverkan, men
de kraftigare lokalfärgerna äro gott
bevarade i den gråvioletta bottnen.
Utan att vara någon särskilt exakt
tecknare, har konstnären nedlagt ett
påfallande intresse i detaljerna. Där
är något av det slags naiva saklighet,
som brukar finnas och glädja ögat i de
gamla kalendariernas årstidsbilder.
Snön verkar nyss fallen, och den
grönsvarta strömmen brusar fram tung och
svälld av is och sörja mellan förfallna
pålverk och dammbjälkar.
Husen intill bron över dammbordet,
där en gubbe knogar med en vedknippa
på ryggen, ha sitt kulturhistoriska lilla
specialintresse. De äro samtliga knutade
timmerhus i två våningar med ofodrade
väggar och lågsluttande torvtak. På
det lägre partiet av stugan längst till
vänster, som är rödmålad, märka vi
stapeln till en vällingklocka. Vi kunna se
fönster med blyspröjsar på alla stugorna.
Passagen mellan de gulmålade husen
i mitten och den röda stugan intill den
högra stranden skyddas av ett trätak.
Från dammbron slingrar vägen upp
under de höga klipporna, och mot snön
i de branta liderna teckna sig tre
kol-foror. Bakom bron ligga ännu två
byggnader: en grå bod eller badstu under
ett pilträd samt en röd smedja. En
vanlig störgärdesgård skymtar mellan
smedjan och de gula husen. Här bakom
breder sig ådalen med flacka mader och
älvängar.
Filoque’s landskap från 1677 är långt
ifrån något mästerverk, det är därtill
svartnat och illa faret. Trots detta och
frånsett det kulturhistoriskt värdefulla i
avbildningen av byggnaderna, förtjänar
det verkligt beaktande av dem, som
hysa intresse för gångna tiders
konstutövning i vårt land.
Under 1600-talets sista kvartal, då
barocken utvecklades som frodigast,
saknades som bekant inom vårt måleri ej
ansatser till en inhemsk skildringskonst
av enkel, holländsk sannfärdighet.
Resultaten av dessa blevo inte lysande, ej
heller traditionsbildande, men de ligga
dock vårt hjärta närmare än mången
importerad barockfantasi. Till denna
enkla realism hör Ehrenstrahls
»Brunnskarlarna vid Medevi», hit hör också
Filoque’s vinterlandskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
