Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det sjungande barnet. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59°
ANNA LEN AH ELGSTRÖM
uppflammande hat slog till henne,
liksom för att på henne hämnas sin avund
och förtvivlan, för att få henne litet
närmare sitt eget elände genom de skrik
han ville avpressa henne. Men tyst och
stilla höll hon sitt huvud högt under
slagen och förföljde honom med en
oändligt stolt och lugn blick, som ville hon
säga: gör ditt värsta, mig skall du dock
icke nå! Han släppte henne plötsligt,
liksom lamslagen av vanmakt. Han kände
i ett nu att han icke längre härdade ut
med sin strid — han kunde icke kväva
det sällsamma eko av sin själs kvalfulla,
för sena längtan han i hennes gestalt sökt
överrösta, för att kunna leva sitt lastbara
mörka liv, det enda liv vilket stod
honom åter, vilket han förmådde leva.
Men just nu var han så intill döden
trött att han icke brydde sig om varken
liv eller död. Och i detta ögonblick av
sällsam oavhängighet förstod han att han
var besegrad, förändrad. Han ville henne
icke längre något ont, han hoppades icke
längre på att allt i världen skulle kunna
besudlas, o, nej, han var rädd,
outsägligt rädd om hennes renhet, om
allt det starka, omutliga, klara hos
henne, som för honom symboliserade den
höga godhet, den eviga rättfärdighet
han längtat till och flytt från allt intill
denna stund. Nu älskade han den, nu
tillbad han den, så som blott den
utestängde, den fördömde kan göra det, då
det är för sent. — För sent, för sent,
ringde det som dödsklockan i hans hjärta.
Men överröstande dem och allt ropade
hans odödliga, förrådda själ i sin pina,
flammande av den hopplösa, oegennyttiga
kärlek, varmed djävlarna i helvetet
tillbedja Gud, ut sin glödande ånger, sin
brinnande tillbedjan till det heliga han
förnekat och föraktat. Han föll ned för
hennes fötter. — Förlåt mig, viskade han
lågt och brutet, förlåt mig för Guds
moders skull, jag skall släppa dig, jag skall
sona allt! Jag svär det vid den heliga
jungfrun.
I tystnaden som följde på hans rop
hörde han, sa tydligt att han kunnat
räkna dem, vattnets suckar utanför, men
till sist bland dem ett sorgset, mänskligt
ljud, som kom hans hjärta att spritta
till av brännande smärta. Hon hade vänt
bort sitt ansikte, men han hörde henne
sucka, en djup, trött suck av ensamt
vemod, vilken fyllde honom med samma
andaktsfullt bävande medömkan, samma
djupa, vilda ömhet han känt för henne
första gången han såg henne, inträngd
i kurtisankretsen. — O ett sådant litet
barn, tänkte han som då — o ett sådant
stackars litet barn, ingen ängel, ingen
syn, bara en tapper och trött liten
dödlig, uppehållen endast av sin brinnande
längtan till himmelen, stark och okuvlig
blott av sin mäktiga vilja att behålla sig
värdig dess klarhet — o ett sådant
modigt, sorgset litet barn!
Han sprang upp där han legat i
knäfall, tillbedjande hennes lilla böjda
gestalt. Men in genom dörren stack den
gamla kopplerskan i samma stund sitt
bleka, listigt leende ansikte och anmälde
att gondolen väntade. Likt en
sömngångare följde han henne, där hon på
samma ämbetslugna sätt, varpå hon lett
så många kvinnor till hans bädd, förde
ut signorinan vid handen och hjälpte
henne ned i gondolen.
Därutanför hade månen gått upp och
förvandlat himmel och vatten till en och
samma skimrande, vita rymd, i vilken
tornens svarta spiror och de överallt
framilande gondolerna tedde sig som
mörka fantom, svävande i det trollska,
ljusa tomrummet, som bakom dem tycktes
djupna och fortsätta i lugn oändlighet.
Den begynnande musiken från kanalerna
närmast karnevalsplatsen klingade kring
deras farkost med ljudet av otaliga
klockspel, skakade över vattnet — luften tyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
