Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Religion och personlighet i den bildande konsten. Av Josef Strzygowski. Översättning från författarens manuskript av Gunnar Broman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
JOSEF STRZYGOVVSKI
KRISTUSFRAMSTÄLLNING I KLOSTRET
DAPHNIS MOSAIKER.
känna honom från diptychen med den
tjänstförrättande Vicarius urbis Romae,
den typ som vunnit oförgänglig hävd
som pantokrator, blott med en väsentlig
förändring, nämligen att det ungdomliga
huvudet ersatts av araméerns skäggiga
rasideal. Jag ger ett särskilt grovt
slående exempel, åter från det athenska
klostret Daphnis mosaiker (här ovan).
Håret faller i långa stripor ned på
skuldrorna, och det är betecknande, att det
är slätkammat och benat. Härtill
kommer såsom avgörande det stränga, dystra
uttrycket i ansiktet, som omramas av
ett mörkt, i mitten delat skägg. Flera
varianter förekomma av denna bild,
men rasdragen förbli alltid desamma,
semitiska.
Jag menar alltså, att Kristusbilden är
en fri skapelse, ehuru icke så mycket
härrörande från en enskild personlighet
som från raser, för vilka teologerna
måste böja sig. Avgörandet föll till
förmån för det skäggiga ansiktet, och det
faktum att det blivit förhärskande intill
denna dag bevisar, hur Orienten i detta
fall kunnat underkuva oss. Som en
motsats härtill söker jag i denna uppsats
efter spåren av den enskilda
personlighetens frigörelse och finner den på
Kristusbildens område där, varest konstnären
själsligt jämför sig med Kristus och
antingen växer upp till honom i
vördnadsbjudande höghet eller utrustar Frälsaren
med särdrag, som härstamma från den
egna, till undergivenhet luttrade
känslovärlden. För den första stilen nämner
jag Dürers självporträtt i München, för
den andra Rembrandts Kristus, antingen
som huvud (i Louvren) eller i enskilda
framställningar, såsom »Kristusi Emaus»,
eller i det s. k. »Hundertguldenblatt».
Alltjämt är det konstnärens egen själ,
som talar ur ögonen, hållningen och hela
utseendet, liksom Fidias’ gestalter
ständigt andas samma själ, vare sig de äro
gudar eller människor. I fråga om
nämnda nordiska konstnärer föreligga en
lång rad självporträtt för kontroll; hos
Fidias saknas en dylik möjlighet till
jämförelse, men själsstämningens höghet i
hans Parthenonverk och på gravreliefer
i hans skola, de mörka tilldragelser som
vi känna, tyckas även hos honom tyda
på ett äkta indogermanskt drag i
uppgörelsen med ödet. Medan han nu
stannar vid den mänskliga gestalten som
bärare av denna själsstämning, ha Dürer
och Rembrandt därjämte beträtt vägar,
som hade förblivit okända på
medelhavskonstens område. Hade landskapet hos
greker och romare bildat bakgrund eller
utnyttjats dekorativt, så börjar man i
Norden att göra det till bärare av
religiösa stämningar. Och på detta område
kunde personligheten yttra sig betydligt
friare, då det ju härvid aldrig rörde sig
om allmänfattlig handling eller
påtaglighet utan alltid blott om tillstånd och
stämningar. Hos Dürer uppträder ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
