Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Men stunder finnas, vilka aldrig dö... Av Albert Henning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/nEN STUNDER FINNAS, VILKA ALDRIG DÖ...
Av ALBERT HENNING
Nu susar lampan stilla på mitt bord.
Min själ är bräddad av ett stjärnhögt
minne.
Men ute brusar över höstlig jord
en natt, vars skugga faller i mitt sinne.
1 blåstens brus det är mig som jag hörde
den snabba tiden jaga mörk åstad,
som var det stunder, döda nu, den förde
mot rutaps glas och inte vissna blad.
Ja, glömskan finns! Vad är av
drömmen kvar,
som lyste fager några havsblå vårar!
Vad finns av smärtan, som i forna dar
gav världen glans av sina dolda tårar!
Som skuggor fladdra våra drömmar bleka.
De svinna bort, och, gav du än din
själ,
till bidan ej du finge makt beveka
en enda stund med vingar på sin häl.
Men stunder finnas, vilka aldrig dö,
men på ett högre, hemligt maktbud stanna
och, stjärnor lika, genom åren strö
sitt himmelssken på vår fördrömda panna.
Ju tyngre mörkret faller över livet,
ju mer vår vandring blir av sorgen
skymd,
allt mera klart står detta stjärnljus
skrivet,
en skrift av eld i årens mörka rymd.
En gudoms hand oss nåderik berört,
och utur sorg och namnlös längtans
stunder
den på förklaringsberget upp oss fört,
där dröm blir verklighet och allt ett
under.
I strålens ljus ur rymdens natt stod riktad
emot oss livets kärleksdjupa blick.
Då blev vår levnads största saga diktad,
då undfick livet all sin höghets skick.
Ur töckens glöd ta stjärnorna gestalt.
Ur smärtans härd de stora stunder födas,
som ge vårt liv, när ödet blåser kallt,
en hemlig glans, som aldrig kan förödas.
Om jordens dimmor än dem utestänga,
en dag den vaknar med sin
tordöns-röst,
vårt hjärtas storm, och deras blickar
tränga
på nytt som eld till djupet av vårt bröst.
Ej jordisk makt, ej tid, som själv förgår,
från evigt valv kan dessa stjärnor
rycka,
och blicken skönjer, ännu skum av år,
i deras ljus vår levnads högsta lycka. —
Som blad om hösten våra drömmar
falla,
och årens vindar bistra dem förströ,
men stunder finnas, ljuvare än alla,
mirakels stunder, vilka aldrig dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
