Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fatalismen i Tusen och en natt. Detalj ur en större studie. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
ELSIE NORDENSVAN
lyckas! Tidtals förlora de lyckan.
Sagohjältarna, utom skälmarna, ha sina
stunder av gränslös enfald. Det har den
tanketomme Aladdin, som ställer sin
lampa framme på hyllan — åt pigan att
taga och skänka Nureddin! Det har den
sköne Hassan från Basshra (den unge
mannen, som ständigt gråter och »faller
i vanmakt», reser sig upp »och
framsäger följande vers»), Hassan från Basshra,
som gömmer prinsessans fjäderhamn, men
inte förstör den, när hela hans lycka
beror på det! När sedan prinsessan från
Wak-wak-ön har flugit sin kos, då slår
han sig tröstlös för bröstet och
konstaterar: »Så kom mig djävulen att glömma
denna försiktighet!» Alltid glömma de
»denna försiktighet»! På samma sätt
gömde i urminnes tider Isis Osiris’ lik
»på en avlägsen ort» men så dåligt, att
Seth, när han jagade ute i vassen, fann
det i månskenet utan att söka.
Äventyrssagorna handla om dem
som gå utanför vardagslivets ram och
utanför det som i varje situation varit
klokt. Ett ögonblicks dårskap, en
blunder en liten sekund öppnar porten till
sagovärlden på glänt -— och nyfikenheten
fullbordar, vad glömska av denna
försiktighet börjat. Sagornas folk är
periodiska dårar, som aldrig bli visa av
skadan. De glömma det enda de evigt
bort komma ihåg. De »tappabort» sina
böcker med lärdom och livets visdom.
Hemligheten, som ensam bevarar dem
livet, slipper ur dem, de veta ej huru.
Män, som visat sig väl kunna vaka, falla
i sömn i det enda ögonblick det är
ödesdigert.
Den, som glömt sin försiktighet, och
den, som förgäves sökt, förgäves kastat
ut sina nät, båda sätta sig ner och
sucka: »Det gives ingen tillflykt, ingen
hjälp, utom hos Allah, den Högste.»
Det är lyckans filosofi. Det är olyckans
filosofi. Djupare komma de aldrig.
Även det är en grund till den
lätthet om hjärtat man känner. Där slå
tankarna huvudet i väggen! Där är det
slut med all tanke. Där grämelsen,
sorgen, förtvivlan skulle ha kommit, där
kommer i stället hela raden av
musul-manska tänkespråk.
Nu ha hjältarna motgång och sorg
— men vänta och se! Tålamod är den
mohammedanska dygden, den enda, som
fordras av Scheherezades köpmän och
prinsar. Den lättköpta lyckan begär,
att de vänta, tills ödet kastar sin lyckas
lott i deras turban. Vänta och se!
Aladdin kommer att gnida mot ringen;
ringens ande för honom till prinsessan
Bedrulbudur, där han återvinner sin lampa
— Hassan från Basshra återförenas, efter
tusende mödor, med sin prinsessa från
Wak-wak-ön — och fiskaren fångar i
nätet Salomos buteljerade ande.
Detta, att sagan så ofta saknar själva
begreppet gott och ont, ofta belöning
efter förtjänst och alltid orsak och
verkan, är det inte delvis just detta — i
leende trots mot all moral — som gör,
att man känner sig ogrumlat »säll»!
Lätt stimulerad, tanklöst road, vandrar
man, hundratusentals mil från den njugga
realiteten, genom verklighetslösa riken
långt bortom berget Kav, om vilket det
säges: »Berget Kav består av en enda
grön pärla.» Sagorna låta en flyta så
skönt — utan möda — som sagornas
hjältar komma till lyckan utan möda.
Mödan, det är kedjan av tingen,
konsekvensen. Mödan är Karma, slumpens
motsats, vardagslaget och morgondagen
utan kryddor. Mödan är även
koncentrationen. Sagornas hjälte vandrar
förströdd. Han lever sitt enkla, passiva
liv, som gömmer på tusen bisarrerier.
Individen är oansvarig. Om han går ut
i den vida världen, som prinsen, som
söker sin bortflugna pil, om han stilla
sätter sig ner och låter ödesvindarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
