Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fatalismen i Tusen och en natt. Detalj ur en större studie. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
ELSIE NORDENSVAN
synes dig obilligt, ty det finnes ingen
billighet på jorden.» Nej, det finnes
ingen billighet. För en välgärning en
man bevisat en annan skall han dö!
Fiskaren, som befriade anden i Salomos
flaska, skall dö — därför att han befriade
anden några hundra år för sent. »När
jag tvåhundra år varit i flaskan», säger
anden till fiskaren, »då beslöt jag att
göra den rik, som under de nästa
tvåhundra åren befriade mig. Men
tvåhundra år förflöto, utan att någon kom.
Äter gingo tvåhundra år, och jag beslöt
då att öppna alla jordens skatter för min
befriare. Men fyrahundra år gingo, och
ingen kom mig till hjälp. Under de
följande tvåhundra åren beslöt jag att
göra min räddare till sultan, själv bliva
hans tjänare och dagligen uppfylla tre
av hans önskningar. Men också under
dessa tvåhundra år befriade mig ingen.
Nu blev jag utom mig av vrede och
beslöt att döda den, som varkunnade sig
över mig . . . Säg mig alltså, vilket
dödssätt du önskar.»
Det finnes ingen billighet på jorden.
Därför må heller ingen förvåna sig över
vad som sker. »När något har skett,
må du icke fråga: Hur kom det sig?
Ödet har så velat.»
Liksom i drömmen förundrar sig ingen
över de underbaraste ting. Konungen
häpnar knappt, då han hör, att alldeles
utanför huvudstaden ligger en sjö och
fyra svarta öar, dem varken han själv,
hans vizir eller någon i hela hans här
har sett. Undren behöva varken förklaras
eller försvaras. — Konungen färdas en
halv dag. Då är han framme hos
konungen över de Svarta öarna, hans unge,
av olyckan bittert drabbade granne, som
vuxit ihop med sin marmortron.
Brokiga under draga förbi. När fiskarna
åter förvandlats till mänskliga väsen, den
unge konungens folk, de blåa till kristna,
de gula till judar, de röda till parser, de
vita till rättrogna musulmän, när konungen
lösts ur sitt olycksbann och landet rest
sig ur sjön, vill den främmande konungen
vända tillbaka hem. Men »O, din tids
konung, ditt århundrades herre, vet du
väl, hur långt det är emellan min stad
och din?» — »En halv dagsresa»,
svarade konungen. Då sade ynglingen till
honom: »O, konung, om du varit sovande,
så vakna nu upp! Det fordras ett helt
år för att resa från min stad till din.»
Det nyckfulla ödets fantasi är
outsinlig på hugskott och kombinationer.
Och sagans personer böja sig tyst, var
och en tager upp sin lott och spelar
med tålamod sin roll — sin glänsande,
komiska, tragiska roll.
Den vise läkaren Duban skall dö.
Han har botat konungens spetälska kropp
med en bollspelskäpp. Vad hindrar väl
honom, som är så vis, att lika lätt döda
konung Junån! Och när läkaren
förutsäger, att om konungen tager hans huvud,
hans avhuggna huvud skall tala, utbrister
konungen med den äkta despotens
barnsliga nyfikenhet och grymhet: »Nu vill
jag så mycket mer döda dig, att jag må
höra ditt avhuggna huvud tala.»
Köpmannen njuter sorglös sin ro i
dadelpalmernas skugga, äter dadlar och
spottar ut kärnorna runtomkring. »Då
uppstod plötsligt ur jorden en ande»,
vilkens huvud nådde till molnen, en ande,
som bar ett draget svärd, och ropade
högt: »Statt upp, att jag må döda dig,
som du har dödat min son!» Förgäves
bedyrar mannen sin oskuld. — Vet,
att min son som jag är en ande, osynlig
för mänskliga ögon. Han färdades nyss
härförbi. Då träffades han av en
dadelkärna och dog. — Vad räddar nu
köpmannens arma liv? Böner?
Föreställningar? Nej. Och intet jordens förnuft
— men sagor! I Österns soliga, farliga
länder blidkas både sultaner och andar
med sagor. Det visste den snillrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
