Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fatalismen i Tusen och en natt. Detalj ur en större studie. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FATALISMEN I TUSEN OCH EN NATT
647
offrar musulmaner på höga berg. Då
må den oförsiktiges öde rädda sin
skyddsling. Och det gör det.
Hjälten, »en skön och välbildad
yngling», blomster av högsta kultur,
raffinerat subtil med färgade ögonlock och
dräkten myskdränkt och pärlöverströdd
— »han är lik ett pärlesmycke» —
hjälten är inte sig själv nog och långt ifrån
nog för sitt öde. Han ropar i nöd till
en nåderik och barmhärtig gud, som
Profeten lärde de sina att bedja. Men
kunna i sagorna böner rubba en
hårsmån på ödets beslut?
Ödet är en kalif. Det skänker. Det
säljer icke. Den, som från början inte
har fått, han får icke köpa, vore han
villig att köpa med livet! Sagornas dystra
tankegång är den yttersta motsats till
Leonardo da Vincis: »Allting säljer du
oss, o Herre, till ett pris av tungt
arbete.»
Det är den punkt, där orättvisan i
sagorna synes oss västerländingar
bittrast. Arbetet, strävandet är så
fullkomligt lika med noll. Sagan har bara en
pariaklass, föraktad, förhatlig, och dit
hör »wer immer strebend sich bemüht».
Åtminstone gäller detta om sagornas
vetenskapsmän. A ena sidan Nureddin,
å den andra Abu Mohammed den Låte!
Den ene har åtrått — den fräcke skall
ingenting få! Ett försteg till lyckan, en
kraftig merit är det att aldrig ha hoppats
på den. Därför talar Scheherezade,
triumferande, i Aladdins vanskliga sak om
»skatter, vilka utan att han sökt dem
folio honom i händerna». Lättjan,
passivitetens synd, är inte så straffvärd.
Fatalismens konsekvens skulle vara,
att all didaktik är överflödig. Men, som
sagt, fatalismen regerar inte allena, och
sagorna böja sig inte en aning mer
än de vilja för konsekvens! Sagan är
mycket didaktisk. »O, du bildade läsare,
begrunda denna angenäma berättelse ...»
eller »Om den med en nål ristades i
ögats djup, skulle den lända mången till
varning.» Varning? Men, predestinerad
till överilning, överilar han sig ändå?
Disputera med fatalismen är hopplöst.
Det är med den som med Figaro: Den
skurken på allting har svar! Nu svarar
den: Denne man var bestämd att hejda
sig tack vare denna parabel. Alltid
behåller den sista ordet.
»Även jag, o, vandringsman, har före
dig grubblat på ödet», lät Bronsstadens
konung rista på koppartavlor i slottet.
Musa kom på sitt erövrartåg till den
länge sen döda staden. Han läste den
döde konungens ord och »föll i
vanmakt». Vi — tolvhundra år senare
grubbla även vi över ödet, och frågan
är ännu icke löst. Sagan gör rätt, då
den slutligen låter den, halvfärdig, glida
ur handen —
Livets visdom är icke att grubbla
sig till ett svar. Den är att lära sig
tålamod. Livet lär oss att tåla och
vänta och se, kanske vänder sig allt.
Döm icke ödet, innan du sett dess hela
plan! Ödesplanen med dig och ditt liv,
den når sin fullbordan, när du dör.
Döm den, när du är död! Då är den
färdig. Sövd i livets gungande vagga,
vad fattar du väl av den Högstes beslut!
Och om du också har intet att vänta,
har du dock alltid allt att tåla.
Tålamodet, det passiva modet, är vad
sagornas lära kräver. Tål, vad du icke
kan ändra! Ödet beveker du inte. Tål
din herre, grym eller god. Tål hans
bittra, rättvisa dom, och tål hans
orättfärdiga dom! Vad vet väl du om rätt
eller orätt? Och vad vet du — kanske
är det hans hemliga plan att framdeles
skänka dig makt över jordens
konungariken! Har du förtjänat dem? Lika litet
som du måhända nu har förtjänat hans
slag! Vad kan människan förtjäna?
Hon är sin herres slav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
