Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En ovanlig ung man. Av Rupert Brooke. Översättning för Ord och Bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN OVANLIG UNG MAN
653
Tanken kväljde honom. Han var
oerhört förvånad att upptäcka att själva
den engelska jorden hade en egenskap
som han funnit hos A— och i en väns
heder, men knappast någon annanstans,
en egenskap som han om han någon
sin varit tillräckligt sentimental därför,
skulle kallat »helighet». Hans förvåning
växte i och med det att hela
»Englandsfloden» svepte honom vidare från
tanke till tanke. Han kände den
triumferande hjälplösheten hos en älskare.
Grå, ojämna små åkrar och uråldriga
små häckar rusade förbi honom, vilda
blommor, almar och bokar, vänlighet,
hus av rött tegel — stolt anspråkslösa
— en landsbygd med oregelbundna
kullar och vänlig småskog. Han tyckte sig
lyft högt upp och se ner över ett
landskap sammansatt av utsikten åt väster
från Cotswolds samt Weald och
höglandet i Wiltshire och the Midlands sett
från sluttningarna ovanför Prince’s
Risborough. Och allt detta med
ackom-pagnemang av melodier som han hört
för mycket länge sedan, och av vilka
en odräglig massa voro psalmer. I hans
sinne uppdöko en förvirrad mängd
ansikten, på vilka han ofta inte kunde finna
namnen. Ett ögonblick befann han sig
ombord på en atlantångare — sjuk av
hemlängtan, och kom fram till Plymouth
i skymningen, och i nästa dyker han i
en liten klippig sjö genom vilken Teign
flyter, norr om Bovey, blott för att i
det nästa vakna upp styv av dagg och se
morgonrodnaden över Roystonslätten.
Och åter och åter igen tyckte han sig
se uttrycket kring en mun, som han
igenkände som sin mors, och A—s ansikte,
och — oförklarligt — ansiktet på en
gammal man, som han en gång sett i
en by i Warvvickshire. Till hans stora
harm sökte de mest alldagliga känslor
uttryck hos honom. På samma gäng var
han alldeles ovanligt lycklig–-
Min vän, som alltid, ehuru utan
överdrift, trott sig vara en ytterst ovanlig
ung man, reste sig upp. Han kände sig
en smula rädd och mer än en smula
illamående, — ty han är en människa
med lugna själsvanor, — när han
vandrade nerför kullen. Han rörde huvudet
långsamt fram och tillbaka liksom en
man som vill gäckas med en smärta.
Jag antar, att han inte hade många klara
tankar när han kom fram till
Londontåget. Han tänkte oupphörligt,
ofrivilligt på en midnatt under karnevalstid i
München, när han sett en clown, en
pierrot och en Colombine gå behagfullt
på tåspetsarna runt ett öde hörn på
Theresienstrasse och försvinna i mörkret.
Se’n tänkte han på dagrarna på
trottoarerna vid Trafalgar Square. Det
tycktes honom det mest önskvärda på jorden
att blanda sig med människor och att
tala med en massa engelsmän. Han
sade också om och om igen för sig själv,
— ty han var litet avundsjuk på de
unga männen i Tyskland och Frankrike
— »Well, if Armageddon’s on, antar
jag att man borde vara med.» — — —
På Frankrike sade han att han inte
tänkte mycket. Fransmännen hade
alltid tyckts honom vara ett folk som
borde respekteras, men på mycket längt
håll, ofattbarare än japanerna, ja i
ännu högre grad än irländarna. På
Ryssland mindre. Det landet innebar
ingenting för honom utom ett slags
känsla av hysteri och obestämbart ont,
som hade ingivits honom genom ett del
musik och litteratur. Han tänkte ofta
och intensivt på Tyskland. På England
hela tiden. Han visste inte om han
var glad eller ledsen. Det var en ny
känsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
