Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leibniz. Till tvåhundraårs-minnet av hans död. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEIBNIZ
663
hans »osynliga bok». I Rom
uppehåller han sig den 19 april 1689, då hon
som »dock var den store Gustaf Adolfs
dotter» slöt sina trötta ögon. Där
begagnar han de berberinska och
vatikanska biblioteken, beser katakomberna,
upptages i vetenskapliga samfund,
umgås med astronomer och odlar flitigt
jesuiten Grimaldi, som just stod i
begrepp att återvända till Kina, av vars
upplyste kejsare han ger Leibniz en så
tilltalande bild, att denne, som icke kan
undgå att göra jämförelser med de
härskare han själv hade erfarenhet av,
sedermera räknar med Kina som led i den
vetenskapliga världsorganisation han vill
grunda. Det erbjudes honom plats som
custos vid Vatikanens bibliotek, med
utsikt att bli kardinal — vem vet, om han
inte kunnat sluta som påve, ifall han
velat följa dagens mod och göra som
drottning Kristina! Han känner sig i
Rom så i sitt esse, att han djärves
framlägga en plan, som går ut på att göra
klostren till bildningsanstalter på
naturvetenskaplig grund . . .! I Modena
umgås han med kemikern Guglielmini och
utses till domare i en strid om metoden
att mäta rinnande vattens kraft, som
uppstått mellan denne och den genom
sin »gryta» bekante fransmannen Denis
Papin, de åren professor i Marburg.
Han träffar anatomen Malpighi, grundare
av fysiologien och nyare tidens anatomi.
I Modena finner han äntligen de bevis
han sökt, att Welferna och huset d’Este
grenat ut sig från samma stam, stigen
ur hedenhös. Det verk Leibniz
utarbetade över Origines Guelficæ trycktes icke
förr än under senare hälften av
1700-talet, i fem folianter. Hans Annales
Brunsvicenses, den Braunschweigska
historien, gick så långsamt, att han ännu
1705 uppehöll sig vid Karl den store,
och den var tillika lagd så oerhört brett,
upptog ett så omfattande material, att
den efter beräkning skulle ha fyllt 40
folianter, om det blivit tryckt.
Manuskripthögarna fingo ligga och samla damm
i 130 år, innan de framletades av den
bekante utgivaren av Monumenta
Ger-maniæ, Georg Pertz, som avskilde tre
band »historia» och intog källskrifterna
i Monumenta. Den idoge forskaren själv
fick aldrig uppleva fullbordandets glädje.
För sina besvärligheter som
ämbetsman och hjälpreda åt furstar, vilka
ingalunda alltid uppskattade hans hållning
och väsen, fann Leibniz — som icke kände
någon kvinna — tröst hos furstinnor.
Den vänskap som ägnades honom från
kurfurstinnan Sofies sida varade livet ut,
genom tre årtionden sträcker sig deras
brevväxling, vars utgivna rester fyller
tre stora band. Hon förefaller också att
ha varit en av dessa kvinnor, på vilka
icke ens en filosof har lov att bli trött.
Hennes liv var en törnestig, hennes
äktenskap en nesa, hennes moderskap idel
missräkningar och förluster, men frisk
höll hon sig och överlägsen i alla
skiften, med leendet och kvicka ord alltid
tillreds. Hon var inte filosofisk, men
världsklok och skarp, energisk och
börds-medveten. Hon dog, 84 år gammal,
1714, under intryck av sinnesrörelser,
vållade av frågan om hennes kallelse till
engelsk tronföljarinna. Några månader
senare kröntes Georg Ludvig, hennes
äldste son, under namnet Georg I till
konung av Storbritannien, såsom ättling
av den protestantiska grenen av huset
Stuart.
Genom hennes dotter, Sofie
Charlotte, som 1701 blev det nya
konungariket Preussens första drottning,
öppnades för Leibniz ett nytt arbetsfält, vida
mer lockande än Hannover: Berlin, som
medelpunkt i det hastigt förkovrande
riket. Med sin vanliga påpasslighet
planlägger Leibniz en dubbelställning vid de
båda hoven, som diplomatisk agent, bib-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
