Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Världspolitik och svensk nationalpolitik på Gustaf II Adolfs tid. Av Ludvig Stavenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
LUDVIG STAVEN O W
land såsom en lydig landsända i den
österrikisk-habsburgska storstaten. Med
Sigismund i Polen stod den mäktige
kejsaren i intimaste förbindelse och bjöd
honom hjälp i hans kamp mot Sverige.
I samförstånd med Spanien byggdes en
habsburgsk sjömakt i Östersjön och
Nordsjön och upptogos gamla planer
att på danskt eller svenskt område
förvärva flottbaser och hamnar, varifrån
ingångarna till Östersjön kunde behärskas.
Sådant var läget, då Gustaf Adolf
landsteg på tysk mark. Han gjorde
det så gott som utan förbundne, i syfte
att själv med sin lilla armé bjuda den
mäktige fienden spetsen och samla det
protestantiska Tysklands spridda krafter
till gemensamt försvar för dess frihet
och tro. Med denna gärning skred han
utanför de traditionella gränserna för
svensk utrikespolitik och begynte en
kamp, som skulle bliva svenska folkets
främsta insats i världshistorien. Hans
segrande vapen tillintetgjorde hastigt nog
den kejserliga politikens stolta planer,
räddade den tyska protestantismen från
en till synes oundviklig undergång och
förde Sverige för en tid in bland
Europas stora makter såsom
östersjöområdets dominerande ståt.
Vi stå inför det städse
överväldigande minnet av denna svenska
stats-mannagärning, den största och den mest
följdrika i vår historia. Den synes oss
ganska oförklarlig, när vi betänka det
vågspel, som detta djärva beslut
innebar, och de förkrossande följder, som
ett nederlag kunde inneburit. Vi kunna
ej annat än förundras över den
personliga kraft och auktoritet, som förmådde
föra vårt tröga svenska folk med på ett
så vittutseende företag, vars
nödvändighet icke så lätt kunde genomskådas och
än i dag diskuteras. Vi, som sedan
lång tid tillbaka vant oss av med att
sammanknyta våra egna utrikespolitiska
önskningar och strävanden med den
stora politikens brännande motsatser,
som blivit främmande för varje tanke
på att genom aktivt ingripande avvärja
faror, som synas avlägsna eller icke
omedelbart hotande, som avstått från
varje förhoppning att kunna tala
medbestämmande i den stora europeiska
politiken, även när vi inse, att den
avgör vårt öde, hava svårt att förklara
den visshet som levde i Gustaf Adolfs
själ eller förstå den glödande hänförelse,
som var färdig till livets offer för de
syften som buro hans hopp.
I Gustaf Adolfs ande levde den
protestantiska religionsövertygelsens hela
hänförelse. Denna levande tro, som
var den främsta andliga makten hos
hans svenska samtid, var en personlig
betingelse för hans egen handlingskraft
och den nödvändiga förutsättningen för
hans folks villighet att följa honom.
Men i hans inre har också övertygelsen
om den politiska nödvändigheten att
avvärja framtidsfaror för hans svenska
ståt och hoppet att genom en seger höja
denna ståt till högre makt och till större
framtidsutsikter och på samma gång
förverkliga dess nationalpolitiska
utvecklingstendenser och önskemål varit en
fullt så levande och medbestämmande
faktor. Själv har han vittnat om att
både religiösa och politiska motiv varit
avgörande för honom. I sina brev, främst
till Oxenstjerna, diskuterar han ofta det
politiska lägets möjligheter och röjer
sin vidsynta blick över samtidens hela
politiska liv, sin skarpa förmåga att
realistiskt och genomträngande bedöma det
aktuella lägets innebörd. Vid flera
tillfällen alltsedan år 1624 har han stått
beredd, ställt sina villkor, men hejdat
sig, då vissa förutsättningar ej synts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
