Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholms enskilda banks byggnad. Arkitekt: Ivar Tengbom. Av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMS ENSKILDA BANKS BYGGNAD
25
Materialet, säga de, skall framträda i sin
nakenhet, ytan skall återspegla stommen.
Tengbom har själv försvarat sig mot en
dylik tänkt anmärkning. I den festskrift
över byggnaden, som nyligen utgivits,
skriver han bl. a.: »Det torde icke
lida tvivel om att en sådan
arkitekturuppfattning är för trång för vår tid, för
oförstående för vår tids byggnadsproblem.
Om denna teori finge utgöra ledtråden
för vår tids byggande, så skulle
konsekvensen bli, antingen att rummen i
byggnader för moderna behov skulle se ut
närmast som något slags maskinrum med
alla sina ledningar och apparater av olika
slag framträdande i oskyld sanning, eller
också att från arkitekturens konst måste
utgallras alla nutida byggnadsproblem.
En sådan tillämpning av en del resultat,
vartill gångna århundraden kommit, leder
ovillkorligen till anakronismer.»
Tengbom rör här vid själva
centralpunkten av modern arkitektur, det är
sammanstötningen mellan konstruktion
och dekoration. I inledningen till dessa
rader konstaterades dess tillvaro, här
skall endast det konkreta fallet i korthet
behandlas.
Att bekläda, att dekorera
konstruktionen, ja däri låg fröet till de värsta
arkitektoniska synderna. Puristerna ha
otvivelaktigt rätt, den försakande
asketismen är det konsekventaste och
säkraste. Men människan tycks ha en evig
trängtan till den »lilla» skönheten, ytterst
sällan nöjer hon sig med den djärva och
spänstiga konstruktionens storvulna
skönhet. Man kan gott förstå det. Och
puristerna voro ej fria från dekoration,
ehuru den fick ovanliga former, blev en
lek med primitiviteten. Det gäller i en
uppgift som denna att göra ett rum,
byggt av uteslutande rationalistiska
beståndsdelar, beboeligt. Det hela måste
beklädas med ett tredje material. Sedan
är frågan hur stor självständighet man
DETALJ AV BANKSALEN
(INGÅNGSVÄGGEN).
bör tillmäta dräkten. Tengbom har
hållit sig på en medelväg. Han har fogat
samman skelettet med »stil», ett
främmande, men han har i det stora hela
varit ärlig och konsekvent. De stora
pelarna stå fortfarande som salens
konstruktiva grundtanke. Den klädande
kalkstenen skänker det hela dess nödvändiga
sinnliga glans och behag, och först upp
mot taket låter han den dekorativa
fantasin ha sitt spel, låter han »stilen»
komma in. Kanhända var den omnämnda
skillnaden på våningsplanen anledningen.
— Utvägen får användas med
försiktighet. En grad mindre självbehärskning —
och vi äro inne i den arkitektoniska
emfasens skräphög. Framför allt, man måste
alltid ha i sinnet att ens tillvägagående är
en nödutväg. Man får ej glömma att
emotionen, det konstruktivas oförvillade
sanning, ej ett ögonblick får undanskymmas
av det dekorativas lättköptare segrar.
Materialet har emellertid i detta speciella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
