Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nya böcker om gamla herregårdar. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA BÖCKER OM GAMLA HERREGÅRDAR
49
LANDSKAP I ULFVEGÅRDENS TRAKT (TJUSTS HÄRAD I SMÅLAND).
ålderdomen ruvande på minnena från
gångna tider och ur »blåvarslet» tydande
öden, som stunda. Men handlingen är
helt förlagd i nutiden. Det är sin
fädernegård författarinnan gör till skådeplatsen för
händelser, som lära följa verkligheten tätt i
spåren. De äro så dramatiska att man nästan
beklagar att de icke fått skådespelets
koncentrerade i stället för romanens utdragna
form.
I denna skildring förekomma vissa
drag, som fresta till påståendet att
verkligheten blivit romantiserad. Men man
bör vara varsam med sådana påståenden,
ty ofta händer att drag, dem en bedömare
trott vara ren fantasi, tvärtom äro rama
verkligheten.1
1 Så t. ex. anmärkte någon — i en för övrigt
sympatisk anmälan av Einar Smiths utmärkta roman
Britt Marie Colslnip — att den polske lindansarens
gestalt vittnade om att författaren studerat >en
några decennier gammal romankonst». Ett par
dagar senare fick man i samma tidning läsa, att
polackens gestalt är tagen ur livet, varit skildrad i
en bok med gamla anteckningar och ännu levde
i gammalt folks sägner från deras ungdom! Det
samma gäller små tidsbetecknande drag, som
nutiden ej förstår. När samme ungdomlige anmälare
kom till Bràvallahus, mäter han t. ex. den gamla
fröken Jacquettes andliga nivå genom vad hon om sig
berättar: att, när hon lade in krusbär på buteljer,
hon höll tummen över buteljmynningen, för att luft
ej skulle komma in. Men så ha många släktled —
ännu det jag tillhör — blivit lärda att lägga in
Ulfvegården, omsvävad av sägner
redan från Dackefejden, är en gammal
Smålandsgård. Där Ulfvegårdens vita gavlar
och brutna tegeltak lyste mellan grönskan
på översta krönet av de tre branta,
buktiga backarna; där den breda stentrappan
förde in i den stora förstugan med sin
säregna herregårdsdoft — där hade en seg
smålandsätt sina rötter, djupa och starka
som ekens. Visserligen hade »Ulfvegården
från tidernas tider» varit till för
människornas. skull »och dessa hade förändrat den
så att den blivit ett allt bekvämare,
ändamålsenligare och rymligare hem, ehuru
den därunder förlorat sin stilenliga prägel.
Men den hade kvar sin egen personliga.
»En doft, en ton, ett något, som alla kände,
fanns där, men som ingen kunde säga vad
det var. Ulfvegården har sin egen ande,
sade Cilla — Ulfvegården har en
odödlig själ alldeles som vi människor, menade
gamla hennes nåd — ingen rår på
Ulfvegården, var kammarherre Ulfveclous
livslånga erfarenhet.»
Över Ulfvegården svävade nu en skugga:
Ulfvegården gav sig aldrig annat än inför
en rättmätig arvinge. Men den, som var
krusbär! När systersonen skrattar ut mor och
moster, betecknar han den nya tid, då man började
lära naturvetenskap och ej längre tog dylika gamla
bruk som självklara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
