Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur Skansens krönika. Några erinringar vid dess första kvartssekel. Av Laura Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR SKANSENS KRÖNIKA
69
INTERIÖR AV STENSTUGAN FRÅN BLEKINGE. OLJEMÅLNING AV IIILDUR HULT. 19OO.
Tillhör fru Amanda Hult.
storslagen skönhet lämnar bakom sig allt det
öfriga. — — PS. Efter kl. 3 i natt
telefonerade d:r Hazelius, att antalet besökande var
icke mindre än 22,000 personer, det största som
Skansen kunnat anteckna.»
Med vilken glädje skulle han ej ha
sett denna tillströmning av folk, och hur
skulle ej framtidsplanerna välvas! Inom
en månad hade dock de övermänskliga
ansträngningarna fört honom till den
sista stora vilan.
* ... *
När Skansen den 11 oktober 1891
öppnades för allmänheten, var ej blott
ett omfattande röjnings- och
planeringsarbete utfört och den i det föregående
nämnda Morastugan färdigbyggd.
Da-larn representerades av ännu en stuga,
Hackstugan från Orsa, belägen strax
intill, och pä sluttningen mellan dem reste
sig den höga majstången från Rättviks
socken i samma landskap. Blekinge hade
att uppvisa tvenne vidt skilda
byggnadstyper, Kyrkhultstugan och Stenstugan.
Den förra en med fram- och bakhäbbare
sammanbyggd ryggåsstuga och således
en senare utvecklingsform än Morastugan,
den senare en kopia av en dylik, till
hälften i jorden nedgrävd, boning i
Jämshögs socken, utgörande prov pä yttersta
torftighet. Lapplägret gav sin bild av
det svenska nomadfolkets boplatser och
vanor, och ungdomens favorit,
vakthunden vid kåtan, kom äldre vänner till
museet att minnas den allra första början
till friluftsmuseets djurvärld, den vita
lapphund, som under visningstimmarna
brukade ligga mellan lappgruppens
staffagefigurer i den gamla paviljongen vid
Drottninggatan. Tvenne kolarkojor, från
Småland och Västmanland, tidiga och
viktiga led ur byggnadshistorisk
synpunkt, gåvo löfte om att även åt öde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
