Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
ERNST LILJEDAHL
dock icke skrivet för dem, som tro, att
en stjärna i etern får rum i deras
västficka, därför att det ser så ut. Det är
skrivet för dem, som böja sig i vördnad
för en högre åtrå än den de själva orka
med. Det är skrivet för en var, som har
intuitionen av vad ett sant mänskligt
väsen kan gömma i sina djup. Därför: »Riv
sönder dessa rader eller göm dem väl!»
Här förs tanken till Norströms
Nietzschekarakteristik, som har en glödande
inspiration till underlag och är såväl en
skaldisk prestation av högsta rang som
en djup inträngning i den tyske
filosofens väsen. Norström erinrar på ett ställe
om Nietzsches sats, att »blott en
’Drei-viertelkraft’ gör intryck av sundhet»,
medan de, som gå till den yttersta
gränsen av sin kraft — genierna — uppröras
och ängslas av sitt verk med dess
spänning. Hade Norström varit en talang
i stället för ett geni, så hade hans bana
löpt ut i en den fulla sundhetens syntes,
som kunnat hålla ihop det omaka
hästpar, varom han i sitt brev talar. Han
hade då haft sitt ideal sittande som en
vänligt lysande sommarsol på lagom
höjd. Men nu satt hans stjärna i »en
rymd över all rymd».
Likheten mellan Nietzsche och
Norström ligger dels i den intensiva
oändlighetsdriften, som kommer deras längtans
pil att splittra de stjärnor, vilka sitta
oss för nära, och ila bortom dem, dels
i deras tro på det stora lidandet med
dess rötter i en demonisk eller gudomlig
tvångsbestämning, som inviger geniet
till korsets offer. När Nietzsche krossades
av sitt öde och tackade Brandes för att
han upptäckt honom, satte han under det
berömda telegrammet »den korsfäste».
Martyren i Nietzsche och martyren i
Norström äro för visso nära släktingar.
Men där finns en avgörande skillnad.
Nietzsche sprängdes av oförenliga
motsatser och höll icke sin skönhetslidelse
och sin sanningsdrift rena från det
moraliskt onda. Norström genomled
Nietzsches problem, men räddade sig genom
att hitta ett hål i den gränsmur mot
vilken problemen krossade den, som
där ställt upp dem. Det var den
brinnande kärleken till det goda, som
gjorde Norström till segrare över det
öde, av vilket han eljest i likhet med
Nietzsche skulle krossats. »Jag tycker
om goda människor och bryr mig inte
värst mycket om deras fel, men jag
känner avsmak för dem, som alltid ha
rätt, även om de äro felfria», är ett
typiskt ord av Norström i ett brev från
1914. Själv var han en genomgod
människa, ej minst däri, att han kände ej
blott som Nietzsche sin kraft utan också
i motsats till denne sin svaghet.
Mitt första intryck av Vitalis
Norström härrör från Göteborgs realläroverk
1888 och meddelades av hans rika
hjärta, av tempelstillheten över hans
väsen och den mildhet, som sken ur
hans ögon och som gjorde, att den
stål-skarpa blicken aldrig på oss skolpojkar
verkade som det svärd, den kunde sänka
i själar och ting, utan blott som
värmekälla. Klassrummet blev till en kyrka,
när han trädde in, katedern ett altare,
när han började tala med denna lugna,
vägande stämma, som tog upp proble
men från deras och talarens egen botten.
Detta tidiga skolminne blott fördjupades
var gång jag träffade honom under de
sista femton åren, dä han stod i sin rika
skaparkraft, ända tills döden kom och
gav den fulla klarheten åt pannan och
den djupa friden åt hjärtat.
Det centrala i Vitalis Norström var
hans djupt inspirerade arbete med det
religionsfilosofiska problemet. Hans svåra
nervkriser voro intet mindre än de
smärtedallringar, som uppkommo, när
hans genius lade sina hårda och dock
himmelska händer på hans själs strängar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
