Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholms muser. Musikrevy september—december 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSKA MUSER
107
lig och dreglande i sin melodiska
ljuvlighet, vilken drages ut som trådarna av en
gummi-arabicumlösning. Den andliga
benägenhet, som psykologien benämnt
per-severation och som yppar sig som en
oförmåga att bli kvitt en föreställning eller
ett känsloläge, synes vara Bruckners
estetiska skötesynd. Därav bristen på
avgörande koncentration i stämningslivet,
aktivitet och motsatsfullhet i inbillningslivet:
därav framförallt »die göttliche Länge».
Att när som helst bryta sig ut ur
stämningens omfamning, spränga det härskande
rytmiska schemat, gripa ett nytt, ge sig i
dess våld blott för att åter frigöra sig ur
dess stålmaskor: det förmå endast de störste
inom musiken, Beethoven och Brahms —
och hos oss: Berwald.
Sin böjelse för det färglysande och
konvulsiviska i allmänhet tillfredsställde hr
Schneevoigt med den av mondän och
sang-vinisk sinnesprakt strålande Glazunowska
B-dursymfonien, vilken förhöll sig till ett
orkesterverk av Rimskij Korsakov som en
novellbok av Tjekov till en roman av
Dostojevski. — Till samma kategori hörde
Hugo Wolfs rasande och smattrande
orkesterorgie: »Penthesilea». Detta musikaliska
kvinnoporträtt, som den redan sinnessjuke
tondiktaren kastat upp efter Heinrich v.
Kleists versdrama, gav med intensiv
bildverkan det yttre sceneriet: Troja-slagfältet,
amazonernas uppbrott,kopparlurarna,
elefanterna, lievagnarna, doggarna — hela denna
fruktansvärda tross, som den i sin
valkyrie-stolthet oläkligt sårade androgynen hetsar
mot Akilles; men det moraliska sceneriet
var icke lika färgrikt, trots att Hugo Wolfs
lysande orkesterpalett i hr Schneevoigts
hand förvisso icke miste sin glans och sin
färgmust. Man saknade alltför mycket den
eldiga plasticiteten hos Kleistversen i denna
till en ohygglig intensitet uppdrivna
orkestermusik, där den Berlioz-Wagnerska
illustrationstekniken firat en av sina sista triumfer.
Det yppersta på affektmålningens
område gav dirigenten denna säsong med
Sibelius’ första symfoni. Verket, vars
opustal är 3Q, förskriver sig från en tid, då
tondiktaren ännu arbetar under trycket av
en mörk inre nödvändighet, då hans blod
ännu går susande fullt av ett ras-färgat,
dunkelt glödande svårmod — den andra
symfoniens, orkestersagans och
violinkonsertens Sibelius. Dirigentens för den tu-
multuösa orkesterskönheten särskilt känsliga
kynne visade sig här på höjden av sitt
kunnande. Tolkningen verkade på alla
punkter övertygande med verksamma,
liksom hätskt avbitna troncandon i trä- och
bleckgrupper, barbariskt skrämmande prakt
i tuba- och basuninsatser och en mörk
strömmande kantilena i stråkstyrkan. Att
emellertid hr Schneevoigt, då det vill sig
väl, kan vinna bataljer med betydligt enklare
medel än med den »ninivitiska», Berlioz
-Wagner-Wolfska jätteorkestern och dess
ugriskt-ryska förstärkningar hos
Tschaikov-ski-Sibelius — det visade han med den
Brahmska över en förbeethovensk
klangstomme stöpta orkesterserenaden. Dess
Iena och fylliga folkliga gratie var ypperligt
ägnad att inskärpa den enkla sanningen, att
den musikaliska skönheten är oberoende av
både klangkvantitet och färgintensitet, ka?i
bruka dem men lika ostraffat försmå dem.
Förteckningen över solister upptager
kontinentala namn som Willy Burmester
och Arthur Schnabel, ännu icke
kontinentala som Cecilia Hansen — en ung
violintalang av den v. Auerska brådmogna typen
— skandinaviska som Peter Cornelius och
Siegfried Salomon. Dessutom har
Konsertföreningens egna kontertmästare
framgångsrikt varit i elden, Richard Burgin med
Brahms violinkonsert samt Tobias Wilhelmi
som Mozart-tolk på violin och bratsch. De
båda violinisterna komplettera varandra och
skulle kanske sammanslagna ge den ideale
violinspelaren, Burgin med sin rappa, eldiga
stil, sin häftiga metalliska ton, Wilhelmi
med sin spröda, ljusa violintimbre, sin fina
linje och ömsinta stilinstinkt. Men det är
just de motsatta förträffligheterna som aldrig
i världen låta förena sig och som förenade
måhända endast skulle avtrubba och
polarisera varandra.
Ett vackert arbete i den musikaliska
allmänbildningens tjänst har
Konsertföreningen slutligen utfört med de historiska
konserterna under oktober — en
åskådningsundervisning i stor stil, uppvisande
symfoniens och orkesterns gradvisa till -
blivande under barocken och rokokon.
* %
&
På körmusikens område falla denna
säsong flera tilldragelser. Musikföreningens
festprogram vid novemberkonserten spände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
