Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Till samtidens psykologi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TILL SAMTIDENS PSYKOLOGI
Av JOHN GUSTAVSON
Richard Hejll: Människan och verkligheten.
Ovetenskapliga studier över den moderna
vidskepelsen och över diktkonstens uppgift och
betydelse. Stockholm, Björck & Börjesson.
— Sann och falsk religiositet. En kritisk studie
över det moderna fritänkeriet. Stockholm,
Bokförlaget Minerva.
UNDER loppet av ungefär ett år
har vår bokmarknad begåvats med
ett par böcker, som väckt ett visst
uppseende och som tvivelsutan äro
nog så intresseväckande; detta dock mera
såsom symtom på en inom tiden
försiggående strömkantring än på grund av den
egna fullödiga halten. Båda böckerna, vars
titlar läsas här ovan, ha en understruket
polemisk ton och syftning. Det är hela
nutidskulturen som här drages inför
skranket. Anklagelsepunkterna äro många och
ofta nog, åtminstone till sin kärna, långt
ifrån oberättigade; tvärtom, de innehålla
många sanningskorn, och författaren har
tvivelsutan ett skarpt öga för vissa av
nutidskulturens skavanker och lyten.
Han synes höra till de många nutida
människor, för vilka själva kulturen blivit
ett problem. Hans kulturkritik är nog
delvis ett eko av Nietzsches titaniska
försök att bryta sig ut ur kulturens fängelse
och återvända till instinktens självvissa
omedelbarhet. Kierkegaards och än mer
Schopenhauers blyfärgade och dystra syn
på all tillvaro återklingar också. Men
därjämte finns nog också bakom de många
utfallen en verklig upplevelse; en måhända
rätt villrådig känsla av illabefinnande, av
gnagande smärta, av allmän disharmoni.
Den livsångest, författaren så ofta talar om
och som synes bottna i en känsla av
hemlöshet i denna världen, av avsky och
rysning för den dunkla hemlighetsfulla makt,
som driver oss ut ur icke-varats ro och
utlämnar oss åt varats strider, faror och
vanskligheter, är nog äkta, trots att
författaren finner lämpligt att använda den
som projektil i kampen mot misshagliga
idéer och meningar. Men det gjorde
Schopenhauer också, och ändå var hans pessi-
mism säkerligen äkta. Eljest verkar det
nog i hög grad misstänkt, då någon med
all gewalt pockar på att få sin pessimism
betraktad som en ovansklig förtjänst. De
etiskt religiösa pessimisterna ha alltid varit
vida ödmjukare. Detta sammanhänger nog
med att pessimismen för dessa varit bittert
livsallvar och ej ett raffinerat
njutningsmedel och en trumf i spelet, som ovillkorligen
måste sticka motståndarnas dåliga hackor.
Författaren går hårdt till rätta med
nutidskulturens böjelse för esteticism — för dess
dyrkan av den blotta formen och de
kraftlösa stämningarna — och detta icke utan
skäl, men det hindrar ej, att hans egen
pessimism i sista hand avslöjar sig som i
grunden rätt tvättäkta — esteticism. Hela
hans åskådning har en utpräglat
teoretiskt-kontemplativ karaktär. Själv bekänner han
uttryckligen i företalet till »Sann och falsk
religiositet», att han själv är varken kristen
eller religiös men fått se vad det betyder
att i sanning vara kristen, vara religiös.
Så vidt jag kan se, innebär detta, att han
njuter kristendomen, njuter religionen rent
estetiskt, ungefär med samma känslor som
man från sin lugna plats på parketten
njuter det skakande skådespel, som
försiggår framme på scenen.
Låtom oss nu höra, hur anklagelserna
mot nutidskulturen lyda. Vari ligger
nutidskulturens huvudsakliga och
fundamentala brist? Jo, svarar Hejll, i dess
utåtvänd-het och väsenlöshet, i dess försök att döva
och insöva livsångesten med mångsyssleri
och arbetsnarkos. Han brännmärker,
stundom verkligt träffande, den moderna
kulturens dyrkan av det formella — således
dess intellektualism och esteticism —
vidare dess knäfall för makten och
framgången, korteligen dess fortunalism och
brutalism samt dess brist på verkligt etos.
Där finns hos honom en känsla av att en
kultur, som tuggar på abstraktionernas och
schematas stenar och försöker inbilla sig,
att dessa kunna ersätta såväl den natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
