Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Till samtidens psykologi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL SAMTIDENS PSYKOLOGI
175
undergång. Från denna synpunkt blir
emellertid det onda en ren
naturbeskaffenhet. Denna tillvaros form som sådan blir
något ondt. Så länge vi äro i denna
världen, måste vi släpa det onda med oss.
Redan här och nu kan det ej finnas någon
försoning. Det onda blir nämligen från
denna ståndpunkt ej såsom kristendomen
och för övrigt även Schopenhauer stundom
menar, en viljebeskaffenhet eller
viljeriktning, utan något yttre. Även det onda får
»tingkaraktär», blir identiskt med denna
världen, uppfattad på gnostiskt eller
pla-tonskt sätt såsom själens fängelse.
Men går det, som författaren tycks
mena, mellan denna och den andra
världen en absolut gräns, som vi blott i och
genom döden kunna överstiga, då blir det
också förklarligt, att han i religiositeten ser
framför allt stämning, längtan och
exalta-tion. Det högsta blir ej liv, ej handling
utan liksom för nyplatonismen skådan och
försjunkande i ett objekt — låt vara,
att man sedan betecknar detta som
absolut. Fullt förklarlig blir denna hållning
likväl icke, ty från författarens ståndpunkt
synes det som om självmordet borde vara
den enda rätta och verkligt radikala
utvägen. Inkonsekvensen på denna punkt
sammanhänger kanske även den med
författarens estetiserande hållning inför
tillvaron.
Eftersom författaren ansett sig böra gå
till rätta med den moderna estesticismen,
och detta på ett onödigt hätskt och
insinuant vis, har det synts mig intressant att
söka visa, att hans egen åskådning helt
ligger på esteticismens plan. För övrigt
är det ofta svårt att få ett grepp på Hejlls
innersta mening. Han skiftar ofta
ståndpunkt, och detta må vara hans
oförgripliga rättighet. Men man kan svårligen
undgå att lägga märke till en viss
avsiktlighet i denna ståndpunktsskiftning. I
»Människan och verkligheten» få vi t. ex.
veta, att allt tal om transcendenta makter,
om en övervärldslig frälsning är tomt prat.
Författaren deklarerar här för en ytterlig
autoteism. Människan, eller rättare jag är
själv gud och frälsar mig själv. I »Sann
och falsk religiositet» åter, som
huvudsakligen har karaktären av synnerligen ilsken
polemik mot professor Segerstedt och hans
religionsuppfattning, dekreterar författaren,
att väsentligt för den sanna religiositeten
är behovet av en transcendent frälsning.
Det är väl icke alldeles uteslutet, att denna
nya upptäckt gjorts bl. a. därför att den
så utmärkt lät utnyttja sig i polemiken mot
professor Segerstedt.
När allt kommer omkring, upplöser sig
författarens hela kulturkritik i en hätskt
personlig polemik mot vissa mer eller
mindre framträdande personer inom vår
kulturella värld. Det kan och bör ej
förnekas, att han har något av Nietzsches
rovfågelsblick för våra motivs föroreningar,
för det »Allzumenschliche» som lätt
smyger sig in även i de till synes ideellaste
motiv. Men någon verklig drabbning blir
det likväl ej. Det hela inskränker sig, när
allt kommer omkring, till en skärmytsel,
där det slösas ohyggligt med krutet. De
flesta skotten äro emellertid antingen lösa,
illa riktade eller på sin höjd laddade med
salt. Därför förmå de blott sveda
ögonbrynen på dem, som råkat in i eldlinjen,,
eller på sin höjd åstadkomma ytsår, som
kunna vara nog så svidande men knappast
livsfarliga.
Detta sammanhänger med att
författaren ej gör sig besvär med att verkligen
gå ett enda problem inpå livet. Hans
sätt att taga på problemen är ofta
synnerligen legert, ja frivolt. Han bekymrar sig
icke om att göra de nödiga distinktionerna,
utan vilka även sanningen framträder i en
förvriden och grotesk gestalt. Han skär
i alltför hög grad allt över en kam,
förenklar och simplifierar. Idéer och
rörelser avfärdas på ett par rader och oftast
med några invektiv. Vanligen nöjer han
sig med ett fåtal aperçus, som stundom
kunna vara nog så plausibla men alltför
ofta vanställas av en onödigt hätsk ton,
ja rent ovett. Hans böcker och hans
kulturkritik, som tvivelsutan innehåller saker
att taga ad notam, skulle varit långt
farligare och verkningsfullare, om han mindre
litat på det rena ovettets förödande kraft
och mera beflitat sig om att gräva sig ned
till problemens rötter. Då hade han
måhända varit i stånd att verkligen gripa
tjuren vid hornen. Saltet hade fördenskull
ej behövt saknas, ty det är ju knappast
nödvändigt, att detta skall förekomma i
form av hela block.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
