Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk romantik. Av Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK ROMANTIK
225
sering av Atterboms poesi. I blivande
kommentarer till dikterna böra nämligen
själva undersökningsresultaten kunna göras
gällande i en form, som åtminstone
underlättar begripandet — och därmed även
den estetiska tillägnelsen — av symboliken.
För mången, som lämnad ät sig själv
tröttnar t. ex. vid »kolibrilyriken» i
Lycksalighetens 0 och inför de stora
symbolerna känner sig stå framför en svårtydd
rebus, ges genom Nilsons utredningar den
bästa hjälp till ett fullare och mera
omedelbart tillägnande av den Atterbomska
poesiens skönhetsskatt av tankar så väl
som bilder.
Atterboms symbolik är så mycket
mindre lätt gripbar utan hjälp av ett närmare
studium, som han dels i olika dikier för
samma »princip» använder olika symboler:
Venus, Urania, Jungfru Maria, Isis, Frigga,
Nyx, dels utsträcker den ena av sina
mytologiska dubbelprinciper — den i
nyssnämnda bilder symboliserade — till nog
så olika, men dock av honom i den
personifierade »principen» sammanslagna eller
i Plotinos’ eller Schellings efterföljd rent
av identifierade begrepp: fantasien,
materien, poesien, naturen.
I allmänhet har docent Nilsson i denna
bok liksom i föregående arbeten i sällsynt
grad undangjort mödan för läsaren även
på de svåraste punkter, ja framför allt just
där. Han har en mycket stor förmåga att
gripa och framlägga det väsentliga, att
fatta tag i frågorna just vid roten. I ett
undantagsfall lämnas, förefaller det mig,
läsaren väl mycket åt sig själv: beträffande
naturbegreppet hos Atterbom. Efter den
vägledning, som lämnats i den i början av
Atter-boms-avdelningen gjorda betydelsefulla
på-pekningen, att Atterbom, då han talar om
naturen, i vanligtvis» menar »själva den
gudomliga världssjälen skapande efter sina
urbilder», följer den med rikliga citat
belagda redogörelsen för Atterboms så väl i
dikter som prosaskrifter uttryckta
åskådning. Men under denna fortgång följer
kommentatorn själv Atterbom, då denne
understundom springer över från ett
natur-begrepp till ett annat.
Med allt skäl framhålles, hur Atterbom,
behärskad av olika livsstämningar, den ena
gången »fäster sig vid ändligheten som
en brist», den andra gången »framhåller
den i ändligheten inneboende skönheten»,
och hur han i poemet Allegro och Adagio
»på ett genialt sätt låtit de båda
musiktermerna symbolisera de motsatta
livsstämningarna».
Men Atterbom går i sina dikter ibland
längre än till att i sinnevärlden,
ändligheten, fi nna blott en »återglans» av det
gudomliga ursprunget. Då han filosoferar
på prosa, skiljer han mera avgjort och
genomfört, dock ej alltid — då han
kommer in på natursymbolik icke — mellan
»naturen» i betydelse av världssjälen, den
eviga naturen, och »naturen» i betydelse
av den sinnligt uppfattbara fenomenvärlden.
I sin poesi utbyter han — efter min
uppfattning — ibland utan vidare den ena
mot den andra. T. ex. i Sjukbetraktelser,
där han visserligen använder uttrycket »den
eviga naturen», men i tankegången gör den
till alldeles ett med fenomenvärlden:
Förenad med den eviga Naturen
jag snart med hennes sinnen ser och känner,
i hennes famn försmält med forna vänner,
i hennes sköt till ny förvandling buren.
Mitt hjärtblod sig i röda rosor sprider,
min blick i böljan ljusets allhet fångar,
min röst ur löven tusendubblad susar.
Och när en vind ur nattens urna skrider,
i en oändlig suck, på molnens gångar,
med fria vingeslag min ande brusar-1
Här kan man med skäl använda
Atterboms eget uttryck: »estetisk panteism».
Vid detta citat ur sonettcykeln
Sjukbetraktelser (1815 års Poetisk Kalender)
diskuterar Nilsson endast i anslutning till den
strax förut citerade Diokles och Heliodora
frågan i vad mån Atterbom på denna
punkt i sin utveckling stänkt sig själens
liv efter döden som ett opersonligt
uppgående i gudomen». Här hade det dock,
synes mig, varit på sin plats att skärskåda
själva det här använda naturbegreppet Detta
är, menar jag, ett fall, där Atterbom
sammanslår världssjälen med fenomenvärlden
och direkt om den senares företeelser
använder termen »den eviga naturen».
Jag skulle ej ha uppehållit mig vid detta,
om det i själva verket vore en detalj, eller
om det gällde en rent språklig termfråga,
en uttryckets oklarhet. Men så är det ej.
Man stöter här på ett rent filosofiskt,
svårlöst problem. Det är naturligen, menar
1 Kursiverat här.
15—Otd och Bild, 26.C årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
