Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En bok om Ryssland. Av Ragnar Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hanne-Liebe sällsamt att denne man var gift med
hennes syster, Zipe, som satt bredvid henne.
Han ägde rättighet att röra vid henne, avla
barn med henne. Hanne-Liebe kom
ofrivilligt att skaka av avsky och motvilja vid
denna tanke. — Hanne-Liebe kände en
avgrund mellan sig och dessa människor. —
Gud skapade människan till sitt beläte. Men
är då Gud en vilde, som dansar kring ett
bål i skogen, en medicinman i extas,
behängd med amuletter, björntänder, trollrötter,
läderremmar, thorarullar, drakhuvuden, kors
och munkkåpor?...
Hanne-Liebe rycker sig lös från sin
barndoms omgivning och får en ny framtid under
en ljusare himmel än Rysslands. Och kanske
är Hanne-Liebes lösning den lyckligaste.
Ty hon ser ej ned med förakt på sitt folks
skatt av högstämd tradition. — Hon
erinrade sig alla de vackra och djupsinniga
legender, vari forntiden speglar sig, och
gladde sig över dem, som man glädes över
alla sköna sägner och gripes av deras
budskap från fjärran, dunkla tider. —
Det är Hanne-Liebes lott att bli nog
lycklig att så kunna bevara det värdefulla
arvet, utan att stänga blicken för framtiden,
och att kunna förverkliga de ord hennes
väninna uttalar: många av din egen stam
studera där, ty de ha förstått att kunskaper
och upplysning är den enda väg som för
till framtiden, antingen man är jude eller
kristen. — Rima, skillnaden mellan jude
och kristen, kan aldrig utplånas. Det har
jag erfarit. — Kanske. Men man tjänar
sitt folk bättre genom att utbilda sig själv
än att blindt böja sig för de okunnigas
trångsyn och vidskepelse. —
Mot dessa två, brodern och systern, som
flugit långt utöver den trånga krets, där de
födts, står den gammaljudiska omgivningen,
deras familj. Det är en frän doft av ensidig,
fanatisk raskänsla som slår emot en ur faderns
förbannelser och moderns tysta sorg, men
man kan ej neka att den har storhet, den
storhet som varje människa som hängivet
omfattar en idé får, blott genom det att
hon böjer sig för något som höjer sig över
den vardagliga egoismen.
Det är också den gamla historien om
tvenne generationer som ej förstå varandra,
och brytningen är i detta fall så
ojämförligt mycket smärtsammare som de värden
det här handlar om äro de överhuvud
värdefullaste som en människa äger:
gemenskapen med sitt folk.
Detta gammaljudiska hem står så
verkligt levande. Den groteska komik, som måtte
vidlåda de östryska judarna, och som
docenten Böök skildrat med så mycken humor,
medkänsla och rättfärdig indignation mot
dem som bära ansvaret för detta folks
tillstånd, har ej heller undgått Aage Madelungs
öga: scenen med den dansande,
rödskäggige Abraham, hans och Zipes glada
bekymmer och skämt över den aln som måste
läggas till Zipes klänningstyg efter varje
barnsäng: fortplantningen,
manufakturhandeln och de judiska ceremonierna utgjorde
deras värld. — Eller den i all sin
vidrighet skrattretande scenen med den gamla
oförbätterliga äktenskapsmäklerskan, den
händelse som kommer Hanne-Liebe att,
kränkt i sitt innersta, det område i hennes
själ som ingen människa mer än hon och
den hon älskade finge beträda, skilja sig
från sitt förgångna.
Så kommer till sist pogromen. Denna
skildring är kanske mer konventionell än
det övriga innehållet, vi känna igen det
från annat håll, liksom skildringen av det
ryska mutsystemet, av polisspioner och
provokation. Men det är i varje fall
upprörande historier, även om man hört dem än
så många gånger.
En smula konventionell är också doktor
Florovs gestalt och hela hans omgivning.
Den är igenkänd från många ryska
författares böcker. Den halvbildade, som går
och bär på en osmält
materialistisk-naturvetenskaplig kvasifilosofi, som han jämt bär
på tungan, när han talar, när han äter, när
han dricker, när han är vaken, och, efter
vad det tycks, även när han befinner sig i
sängen. — Men i detta fall rör det sig dock
endast om två olika varianter av vita. Ty
juden är väl ändå för fan en vit man. —
Florov hade blivit ivrig. Han var själv gift
med en judinna och hade noga övervägt
dessa spörsmål innan han avlat barn med
henne. — Detta är ett par meningar, som
man godt kunnat hitta hos Dostojevski.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
