Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Pehr von Ehrenheims minnen. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
OLOF RABENIUS
arbetsamma men tillika lärorikaste
befattning, han någonsin haft. Det Stockholm,
som mötte författaren vid hans ankomst
dit, hade en yttre prägel, som stadens
nuvarande utseende icke låter ana. Så t. ex.
funnos inga droskor, och trottoarer
existerade ännu icke. De första trottoarerna
anlades på Fredsgatan, på Arsenalsgatan
och på Norrbro. Nu försvunna gatutyper
voro positivhalare med markattor samt den
blinde mannen med sin hund. En person,
med vilken författaren sammanträffade i
Stockholm, var Fredrika Bremer. Vi få
en god föreställning om både hennes yttre
och inre människa genom meddelandet om
den påse, innehållande pepparkakor, brev
och böcker, hon alltid bar hängande på
armen — det tycktes vara den goda
kvinnans symboliska attribut — och genom
karaktäriseringen av hennes »sätt», som
anges som »douceröst».
Kortfattad är den berättelse, Ehrenheim
ger av sin utrikes resa, som gick genom
många europeiska länder. Här skulle mera
utförlighet ha varit av värde, särskilt som
författaren tillskriver sin vistelse i England,
där han sammanträffade med flera
framstående personer, avgörande betydelse för
sin politiska uppfattning. Hans egen
avsmak för resebeskrivningar har här gjort
honom alltför återhållsam i exposén av sina
intryck. Mellan åren 1853 till 1865 bodde
författaren, som förstnämnda år gift sig —
med fröken Augusta Leijonhufvud — på
familjegodset Grönsö, — Malingsbo sålde
han år 1861 till följd av ogynnsamma
konjunkturer inom järnhandteringen. Den
landtliga stillheten på det vackra godset,
understundom livad av ett angenämt umgänge,
behagade honom synnerligen väl. Till
husets vänner hörde bl. a. kyrkoherden i
Weckholm, Johan Börjeson, som på
1850-talet började skriva dramer, vilka »i
Uppsalafamiljerna lästes högt med tårade ögon».
En tid förut hade de första ångbåtarna
börjat befara Mälaren, och författaren
omtalar den uppmärksamhet det väckte, då en
sådan första gången syntes i Utösundet.
Som informator på Grönsö var anställd en
sedermera berömd man, nämligen Carl von
Friesen, vilken förbluffade alla med sitt
oerhörda minne — han lärde sig bl. a.
adelskalendern utantill. Vistelsen på
landet avbröts av riksdagssejouren, varunder
familjen var bosatt i Stockholm, bl. a. i
ett hus vid nuvarande Nybroplan, där man
kunde iakttaga det dråpliga skådespelet att
drottning Desideria, när hon befann sig på
sin promenad, lät vagn och kortège stanna
för att taga sig en lur.
Som riksdagsman anslöt sig Ehrenheim
tidigt till det liberala partiet, som önskade
representationens ombildning. När
regeringsförslaget om riksdagens ombildning,
grundat på samfällda val, förekom vid 1850
— 51 års riksdag, röstade han för förslaget.
Sina lärospån som riksdagstalare gjorde
han som ledamot av ekonomiutskottet, vid
1859—60 års riksdag hade han plats i
bankoutskottet och insattes vid nästa
riksdag i konstitutionsutskottet. Han
försvarade därvid det De Geerska förslaget,
varmed han på förhand var bekant genom
De Geers förtroende att till granskning
förelägga honom detsamma. Vid 1865—66
års riksdag antogs som bekant
representationsreformen, i vars förberedelse och
genomdrivande Ehrenheim hade en så
väsentlig del. Den krets av riddarhusliberaler
han tillhörde brukade samlas på hotell
Fenix för att efter en god middag dryfta
de politiska frågorna. När avgörandet
närmade sig utlystes ett sammanträde på
börsen, som stod öppet för såväl förslagets
vänner som dess motståndare, vilka senare
uppgjort ett kontraförslag, och varvid
debatten blev lång och het. När slutligen
frågan avgjordes, mottogs utgången med
lugn besinning, som dock dolde djup
rörelse, av segrarna, som under högtidlig
tystnad hörde den siste landtmarskalkens
ord: »Jag får till bordläggning anmäla» . ..
P^n som var förslaget obenägen var Karl XV,
och författaren yttrar en smula ironiskt,
att han icke generade sig att säga detta
till alla han talade vid. »På min tid går
det nog, värre blir det för Oscars pojkar»,
hörde man honom profetiskt utlåta sig.
Som medlem av konseljen, vartill
Ehrenheim kallades år 1866, åtnjöt han i hög
grad De Geers förtroende; denne brukade
i alla huvudfrågor rådgöra enskilt med
honom fore statsrådsberedningen. Ett av hans
viktigaste uppdrag som statsråd var att
med sin erkända skärpa och klarhet i
debatten stödja regeringen i riksdagen. Hans
utträde ur ministären var som redan nämnt
en protest mot konungens enligt hans
mening allt för personliga styre. Han delade
härvid regeringschefens uppfattning; det mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
