Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
CARL G. LAURIN
Foto. F. Flodin.
TYRA ZANDERHOLM SOM
FATBURSTÄR-NAN I DET VAR EN GÅNG.
Magdalena Rudenschöld, komedi i fem
akter av Arnold Munthe, var en succés.
Vems fel det var har diskuterats på tryck.
För min del är jag böjd att tro, att felet
måste delas mellan den vackra och
lättsinniga hjältinnan och publiken, som tycker
om, nej avgudar alla sköna, erotiskt
betonade historiska damer, räknande deras
synder dem till synnerlig prydning och
välstånd. Felet var också herrar Brunius’ och
Ekmans. Och slutligen få vi ej glömma, att
även författaren har sin stora skuld i
framgången genom att med god blick för det
sceniska visa oss vad som lämpar sig av den
vackra synderskans brokiga saga. Och där-
för fingo vi ej se schavotteringen på
Riddarhustorget, därför kom han inte ens med
en halvdragen anda om hennes samboende
med betjänten.
Det lär vara mycket lätt att skriva en
sådan där historisk pjäs, och ingenting
vittnar mera om den självbehärskning, som
utmärker de svenska dramatiska författarna,
än att de samvetsgrant hålla sig ifrån att
skriva historiska succés-pjäser. Skämt åsido,
det må vara att ett sådant stycke mera
fordrar en god faisör och en god regissör
än en dramaturg, det är emellertid också
ondt om de båda förra sorterna.
Framgången berodde som sagt både på
skådespelsförfattaren och regissören och ej
minst på namnet Magdalena Rudenschöld,
som är det bästa namn på en svensk
historisk pjäs som kan tänkas, och mycket
bättre än Fredrika Bremer eller till och med Ebba
Brahe, men också på den förmåga att
sammantränga händelserna inom scenens ram,
som den historiskt mycket bevandrade
författaren har lyckats med, och på den
verkligen lysande, historiskt riktiga
iscensättning, varmed herrar Ranft, Klintberg och
Grabow försett skådespelet och gjort det
till en ögonfröjd även för ganska knarrigt
och pretentiöst folk.
Det gläder människorna att få vara
med och döma eller benåda. Detta ingår
i nöjet en dramatisk föreställning skänker.
Då fråga blir om en historisk pjäs är
belåtenheten ännu starkare. Man får rynka
på näsan åt eller komma med en
uppmuntrande applåd åt en Karl XIJI eller
en Napoleon. Kommendörkapten Arnold
Munthe är grundligen förfaren i svensk
17oo-talshistoria. Också då det gäller det
kulturhistoriska har han stora kunskaper.
Därför får hans pjäs mycket som gläder
den, som vill se hur det riktigt gick till
och såg ut vid hertig Karls och Hedvig
Charlottas hov. Något av vår tid kommer
dock alltid in i ett nu skrivet historiskt
skådespel. Helt säkert hade den svenska
samtalstonen vid hovet på 1790-talet något
av sentimentalitet och råhet 1 förening,
dessa två egenskaper som gjorde så
mycket av tidens konst slickad och sliskig och
på samma gång lysten och brutal. Det
hade nog varit välgörande, om Magdalena
vid ett par tillfällen visat, att hon ej var
endast en vilseförd, av kärlek felande ung
flicka utan ett »väsen som lydde ömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
