Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
CARL G. LAURIN
Foto. Atelier Jæger,
GÖSTA EKMAN SOM GUSTAF IV ADOLF
I MAGDALENA RUDENSCHÖLD.
gare att ha fatt se någon intressantare
furste, men det var inte mindre än ett
mästerverk som herr Brunius åstadkommit,
då han förkroppsligade hertigens gubblystnad,
elakhet och svaghet. När hertigen, brydd
och underlägsen, urskuldade sig för sitt
piprökande för sin mentor Reuterholm, utmärkt
spelad av Oscar Johanson, med sin torra
högdragenhet kommande publikens
förhandsmotvilja till mötes, begrep man faktiskt i ett
slag hur olik hertig Karl (XIII) av
Södermanland var hertig Karl (IX) av
Södermanland. Det pius av sympati Gustaf IV
Adolf fått genom fru Sophie Elkan och
riksarkivarien Sam Clason märktes i herr
Gösta Ekmans intelligenta och vackra
utformning av rollen. Man hade förut
ansett, att Gustaf IV Adolf skulle betraktas
som en tämligen riksvådlig blandning av
dumhet, rättshaveri och sedestränghet. Den
nyare historien framhåller de ursäktande
dragen i dessa egenskaper.
Flertalet av biroller voro väl besatta.
Armfelt—herr Svennberg var visserligen
sympatisk men något matt. En rolig detalj i
skådespelet var då herr Hammarén, som
justitiekanslern Lode, tillsammans med Reu-
terholm mottog doktor Petrejus—herr Gösta
Cederlund. Det förtjänar anmärkas, att
den på sin tid mycket uppskattade
kyrkoherden i Maria församling fatt en
porträttlik framställning. Detta är betecknande
för den samvetsgrannhet, varmed författare,
regissör och skådespelare tagit sina
uppgifter, och även en samvetsgrannhetens
dygd har sitt berättigande i konsten.
Gustaf IV Adolfs morbror, Kristian VII
av Danmark, dög icke till något annat än
till att göra romaner och på sista tiden
också en pjäs av. Man hade knappast
kommit ihåg honom, om han ej haft ett
förhållande med Anne-Katrine Beuthak,
kallad Stövlett-Katrine, och om icke hans
drottning haft sitt med medicine doktor
Struensee. En dansk adlig dam med det
ståtliga namnet von der Lyhe Zernichow
har gjort en rokokokömedi av det
veterligen enda sympatiska draget i hans liv,
hans intresse för en köpenhamnsk
bordelldam. Det är ej mycket för sitt goda rykte
man då har gjort. Både historiskt och
medicinskt lär skådespelet vara vederhäftigt.
Nå, men hur är det dramatiskt? frågar kanske
någon. Ja, enligt min mening hör det till
det mest intresseväckande jag sett av dylika
gjorda historiska tableauen-action-stycken.
Det blev en lysande succés för den
välskötta Intima teatern. Pjäsen har
förklarats obehaglig och tråkig. Att det
senare epitetet ej godkännes av alla förstår
man av att den nu i vår har givits i över
tre månader för utsålda och goda hus.
Vad är det som gör att vansinne på
scenen verkar så enerverande? Alldeles
otillåtligt är det ju icke, eftersom i Hamlet
Ofelia är och Hamlet låtsas vara vansinnig
och i kung Lear Lear är och Edgar låtsas
vara sinnessjuk. Det är kanske orättvist att
jämföra Stövlett-Katrine med de två
ovannämnda skådespelen, och dessutom är
Kristian VII i detta stycke ännu blott
överretad. I ett avseende är pjäsen
mönstergill. Fastän den är skriven av en dam, är
den välgörande fri från sentimentalitet, och
detta kan väl knappast förklaras annat än
därav att damen tillhör det minst
sentimentala folket, danskarna, det folk, som mest
reagerar mot all sorts oäkta känsla.
Handlingen är klar, står ej stilla och
slutar med en dramatisk krasch.
Balettflickan Anne-Katrine Beuthak är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
