Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Norsk konst i Stockholm. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
RAGNAR HOPPE
rikta någon kritik mot kommittén för
utställningen, då jag mer än väl inser att
den haft stora svårigheter att kämpa med,
och allra minst av allt vill jag beskylla
den för något slags mannamån — detta
skulle ha varit mer än taktlöst,
isynnerhet när man vet att en så opartisk och
fördomsfri man som Jens Thiis var en
af dess ledande män. Faktum kvarstår
emellertid.
Som bekant pågick samtidigt med den
norska utställningen den franska, förut
omnämnd i denna tidskrift. Man gick frän
den ena utställningen till den andra, och
det låg ju nära till hands att man gjorde
sina jämförelser. I det ena fallet ett icke
fullt representativt, men dock belysande
och utomordentligt givande urval utav
något av det bästa som under ett sekel
skapats i ett land som Frankrike med
dess milda luft och tusenåriga
konstkultur, i det andra en samling konstverk,
som tillkommit under de senaste trettio
åren i ett land utan denna fasta tradition,
ett land, där man med en liten överdrift
skulle kunna säga, att arbetet på varje
nytt verk är ett plogtag i så gott som
obruten mark. Den förfining, den
suveräna behärskning av materialet, som gav
en så utsökt cachet åt de franska
målarnas arbeten, den klarhet med vilken
varje verk var byggt och genomfört, den
fanns endast undantagsvis i de norska
målarnas skapelser. Att koncipiera en
målning som en organisk enhet och sedan
genomföra den från början till slut utan
att ge avkall pä det djupast konstnärliga,
det intimast personlighetsbundna, det är
först och främst ett franskt drag, ett drag
av gammal förfinad och ändå ung och
evigt blommande kultur.
Även bland norrmännen fanns det ett
par konstnärer, som arbetade i denna
anda och som också lyckades att få till
stånd den harmoni mellan innehåll och
form, som fransmännen kämpat sig till
genom sekler av arbete. Men de voro
dock undantag från regeln, och vad som
i stort sett karaktäriserade det norska
måleriet det var mindre dess förfining
utan snarare dess kraft och frodighet,
dess friska, ja brutala gåpåarevilja. Den
norska konsten är ung, men den är
medveten, söker sig mot centrum, och
dess måleri är verkligen måleri — icke
litteratur. Den är radikal på sitt sätt,
men går ej i sitt sökande så långt till
vänster, så till ytterligheter som den
yngsta svenska gör det ibland. August
Brunius har i Färg och form pekat på Munch
som en av orsakerna härtill, och
säkerligen med rätta. Ty även i sina
våldsammaste, mest subjektiva färgdikter
bygger Munch på verkligheten, och de
yngsta norrmännen ha i stort sett följt denna
linje, till vilken man möjligen skulle
kunna finna intressanta paralleller inom
litteraturen.
Men vi skola ej gå händelserna i
förväg med en förtidig schematisering utan
hålla oss till de fakta som föreligga, d. v. s.
just den norska utställningen.
Äldst av alla de exponerande var den
sjuttiotvååriga Harriet Backer, och om
utställningen delvis var en missräkning,
så blev bekantskapen med henne en
överraskning av enbart angenäm art och en
kompensation för åtminstone en del av
det som vi gingo miste om genom ett
par andras uteblivande.
Om Harriet Backer kan man verkligen
med skäl säga att hon är född målare.
Hon har från början haft sinne för
det som är det centrala i allt måleri, och
om hon varken kan räknas till de stora
personligheterna eller till banbrytarna, så
är hon dock i sin art komplett. Hon hör
till dem, som i likhet med de goda
fransmännen adekvat och konsekvent kunna
ge form åt vad de ha på hjärtat, och
om jag vågar det påståendet att hennes
blygsamma små dukar komma att över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
