Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Norsk konst i Stockholm. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK KONST I STOCKHOLM
351
brunt, rostrött, cinnober, saftigt grönt,
kraftigt lysande ultramarin. En
komposition, som i de flesta fall bygges på
den klara, radikala motsättningen mellan
rena vertikaler och horisontaler, djup och
volym i bilden, ett dynamiskt samspel
mellan färgerna och en trots all
modernism absolut nordisk klang — se där
Revold.
I »Vieux port de Marseille» hade han
redan kommit till klarhet med sig själv;
i en målning som »Skibsværft» har han
gjort mera än så: han har visat en ny
väg för nordisk landskapskonst.
Sören Onsager och Arne Kavli
höra också till dem som fått sin utbildning
i Frankrike eller i varje fall rönt
inflytande av modernt franskt måleri.
Jag vet inte om god konst
nödvändigt måste vara nationell och tror det
knappast.
De unga norrmän, som betyda något,
ha verkligen i allmänhet en bestämd
norsk färg. Knappast så Onsager och
Kavli. Av dessa två är den förre den
mest betydande, en verklig
målarbegåv-ning, som emellertid fastnat i manér och
som har en viss benägenhet att göra
sina dukar väl söta. Kavli är flott och
elegant, knappast mera, en mondän
målare, som skulle kunna ställa ut på
vilken salong som helst.
Rudolf Thygesen, Dagfin Werenskiold
och Per Krogh stå alla den dekorativa
konsten nära. Thygesen har stor form,
ser iärgen i plan och omskriver den med
rytmiska, subjektivt svällande konturer.
Han har mera styrka än finhet; hans
färg kan vara levande och expressiv,
men den slår ofta över i det råa och
brutala. En målning som »De förste
mennesker» stöter in först tillbaka, men den
drager en till sig igen, ty den har en
primitiv kraft, som är ganska ovanlig och
är även rent koloristiskt sett rortjänstfull,
särskilt i det sätt, varpå målaren satt in
for at möre hunden. oljemålning
av 1’er krohg. iqi 5.
de svarta, mot de andra högt uppdrivna
färgerna så dramatiskt och effektfullt
kontrasterande fläckarna.
Dagfin Werenskiold har byggt
vidare på den GerhardMunthe skadekorativa
traditionen, som i sin tur bottnar i
gammal norsk allmogekonst. Det var
huvudsakligen kartonger till väfnader och
dylikt, som han visade. Hans färgsmak
är dock ej odlad, och bäst framträdde
han i några små etsningar med
stiliserade djur, där hans fantasi och hans
formsinne kommo mera till sin rätt än i
de ganska släta kartongerna.
Det norska draget i Per Krohgs konst
är ej det som slår en först. Men om
någon norrman har rätt att kallas artist,
så är det väl han. Och han är mer än
så, han är en utpräglad personlighet, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
