Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Lindberg. Av Gustaf Linden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 GUSTAF LINDEN
som gick med rollen i hand ända till
generalrepetitionen, någonsin kunde lyckas
ge mänsklig gestalt åt sin uppgift. Man
häpnar inför det orubbliga lugn med vilket
han utan att stappla på ett ord
genomförde dylika mnemotekniska mästerprov som
de ovan nämnda recitationerna, och man
häpnade icke mindre över det herravälde
han visade sig äga över karaktäristiken
utav dessa diktverks många skiftande
gestalter, det sprudlande liv som han
förmådde skänka åt var och en av dem,
vilket allt utövade en fascinerande makt
över åhöraren. Så relativt kort som hans
recitatorsbana än var, tvekar jag dock
icke att ställa dess betydelse i jämnbredd
med, ja, över vad utländska stora
recitatorer såsom v. Possart, Coquelin etc.
presterat. Återigen var det den stora dikten
och den stora konsten — uteslutande den —
som han ville skänka sin samtid till glädje
och till konstnärlig uppfostran, i den renaste
konsekvens med hans nydanare gärning inom
själva teatern. — Emellertid, längtan till
scenens värld griper honom åter, kärleken
till teatern hade ej varit död, den hade
blott slumrat, och anledningen finner han i
den tredje kallelsen till Kgl. teatern som
instruktör. Denna gång var det operan
det gällde, och med ungdomlig iver kastar
sig den snart 6o-årige mannen in på ett
för honom relativt nytt område; det var
återigen en reformatorisk uppgift som
hägrade för honom och som han med
himla-stormande optimism grep sig an med: att
gjuta nytt dramatiskt liv i en
schablonkonst, bunden i andra former än
personlighetens. Men det motstånd som här i
många former mötte honom blev för
mycket; här erkände han själv skrattande, ätt
han för första gången i sitt liv blivit »bet»,
och oaktat han åtminstone i en del
Mozarts-operor satte kraftiga märken av sin
konstnärligt skapande friska ande, följde han
med glädje maningen att utbyta
operascenen mot talscenen på den 1907 börjande
nya Kgl. Dramatiska teatern, där han med
stigande framgång verkade som instruktör
och skådespelare ända till dess sjukdomen
för alltid brot hans kraft.
Det är som vi sett en ytterst skiftande
och brokig levnadssaga, men den skiftar
ej för att ändra och rätta\ vi skönja i
varje förändring en man som tar sats till
ett för varje gång högre siktande språng
upp mot det stora och oföränderliga målet.
Vi måste böja oss i beundran för denna
spänstiga ande, som ända till det sista
alltjämt kan stegra sin kraft utan att förtröttas
eller bli sittande vid vägkanten, förrän
dödens budbärare, den hopplösa sjukdomen,
ropar sitt befallande: halt! Ja, till och med
då ville han vidare fram; han skrev med
outtröttlig flit sitt skiftande livs memoarer,
och jag minnes med rörelse en episod vid
en tillfällig hälsoförbättring vintern 1916,
då jag besökte honom. Han var vid ett
strålande humör, insöp med välbehag
doften från min cigarr, och med sin vanliga
optimism diskuterade han repertoaren och
vårt blivande gemensamma arbete, när han
nu snart »blev frisk igen» och kunde
återinträda i tjänstgöring. »Nu känner jag att
jag kan göra den rollen», utropade han,
»och det skall vi göra bra tillsammans,
det vet jag.» När en yngling eller en man
i sin bästa krafts ålder ryckes bort av
döden, stanna vi ofta i hopplös undran
över livets mening, men vi kunna med
samma skäl göra det vid en episod som
den ovannämnda hos en sjuttioåring.
Vilja vi för att närmare belysa August
Lindbergs stora betydelse för utvecklingen
av vår nordiska scenkonst dröja vid några
av de speciella milstolparna på hans
väg, så står först för oss hans
Hamlettolkning och dess historia. Denna
»skå-despelarebedrift», kunna vi gärna säga,
synes mig utgöra syntesen av August
Lindberg, — både av hans personlighet
och hans gärning. Det var
renässansmannen, humanisten som kom hem för att
rödja upp och nydana, för att skapa
renhet och sanning omkring sig i stället för
smuts och falskhet. Det var den rollen
som först fäste uppmärksamheten vid August
Lindberg och vid det nya inom
scenkonsten som han förde med sig och ville
predika som både lag och evangelium.
Han spelade den först i Hälsingfors och
sedan överallt i Skandinavien, Stockholm,
Köpenhamn, Kristiania och runt omkring
i de tre nordiska ländernas städer. Han
möttes med jubel och misstro, med
hänförd beundran och med kallsinnighet, ja,
till och med motstånd, och det ibland inte
av mildaste sorten, detta senare
märkvärdigt — eller måhända naturligt nog mest
i Stockholm, men August Lindbergs
Hamlet blev emellertid oaktat allt lösensordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
