Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Lindberg. Av Gustaf Linden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
GUSTAF LINDEN
»De ungas förbund», själv till fullo anade
vilken betydelse Ibsen skulle komma att
utöva på den modärna skådespelare- och
teaterkonsten — en betydelse som först
långt senare av andra kunnat fastslås och
värdesättas. På samma sätt som en gång
Shakespeares dramer skapade en
skådespelarekonst, så växer den s. k. modärna
teatern och framställningsstilen till stor del
fram ur Ibsens dramatiska alstring. Den
gamla tomma kammarpsykologien och det
ytliga, förkonstlade patos, som inte räckte
längre än till ett ihåligt »teaterspel», måste
i och med Ibsen avstå sin härskareställning
åt en fint nyanserad karakteriseringskonst
och ett naturligt, från all förkonstling fritt
personligt framställningssätt. Jag kan i
detta sammanhang ej underlåta att citera
ett uttalande av den kände teatermannen
Otto Brahm: Intet uttryck är för starkt
för att beteckna de Ibsenska dramernas
inflytande på teatern. De hava äntligen
gjort teatern till det som våra klassiker
börjat: ej blott ett ställe för tom
underhållning utan en kulturfaktor, en oerhörd
makt över själarna, en bärare och en
förkunnare av andliga och konstnärliga
fenomen. Ibsen är den förste som i en period
av teatralisk dekadans och förflackning
återerövrat scenen åt allvaret.» När vi nu
med detta för ögonen betänka att August
Lindberg var den som, allt efter som Ibsens
arbeten kommo till, alltjämt fortsatte att
lancera dem på scenen, kunna vi också få
ett begrepp om hans stora betydelse för
den nya konsten. Efter »De ungas
förbund» kom »Gengångare». Ingen vågade
spela den, den debatterades, och den
häftigaste strid rasade om den, men ingen
vågade ge den scenens liv.
Den djärve föregångsmannen, som tog
sig an stycket, blev August Lindberg.
Premiären ägde rum i Hälsingborg och blev
en märkessuccés för honom. Därefter går
»Gengångar»-turnéns segertåg över
Skandinavien med sina stoltaste anhaltspunkter
i Stockholm, Köpenhamn och Kristiania,
där triumfen kulminerade. Efter
»Gengångare» kom »Vildanden» på Dramatiska
teatern i Stockholm, och denna föreställning
blev i ännu ett avseende banbrytande. Här
se vi kanske för första gången i Norden
den nya rent naturalistiska regikonsten, och
jag undrar om ej iscensättningen av
»Vildanden» kan betecknas som toppunkten
och inbegreppet av August Lindbergs
in-struktörskonst.
I Danmark på Dagmar{;eatern fick den
överallt refuserade »Rosmersholm», Ibsens
kanske största och helgjutnaste dramatiska
mästerverk, skåda rampljuset under August
Lindbergs egid och med honom som Rosmer,
och i Göteborg uppförde han den likaledes
förkättrade och avskydda »Kärlekens
komedi» med storartad framgång. I Göteborg
följde sedan »Hedda Gabler», »Byggmästar
Solnes» och last but not least »Per Gynt»,
vilken redan imponerande lista i
Hälsingfors och på hans därefter följande turnéer
kompletterades och utökades med »Lille
Eyolf», »Brand» och »John Gabriel
Borkman». Den som vill ha listan på August
Lindbergs arbete med framförandet av
Ibsen fullständig behöver jag endast
hänvisa till de bibliografiska notiserna i Ibsens
»Samlade skrifter», där för varje stycke namnet
August Lindberg överallt nämnes i främsta
ledet. Han vågade alltid djärvt vad andra
ryggade tillbaka för, och i och med detta
har han även i världslitteraturens historia
skapat sig ett stort och aktat namn.
När man talat om August Lindbergs
»Hamlet» och hans Ibsen-gärning med dess
stora genombrott, är väl egentligen allting
utsagt, och man förringar ej hans betydelse
genom att låta hans övriga verksamhet för
det nya och det äkta konstnärliga stå i
skuggan av dessa båda storverk, isynnerhet
när man vet att allt var genomsyrat av
samma ande och samma ädla strävan uppåt
och framåt som i dessa.
Att närmare uppehålla sig vid andra
av hans mera bemärkta sceniska skapelser
skulle taga allt för starkt på utrymmet för
denna lilla skildring men vid några av
hans allra sista scenframställningar särskilt
efter återkomsten från hans Amerika-turné
1911 skulle jag dock vilja dröja något.
Dels kanske därför att jag från den tiden
har mitt starkaste intryck och medvetande
om hans storslagna och betydande
personlighet, och dels därför att de synas mig
bilda en särskild period i hans livsgärning
med sitt alldeles speciella särmärke. Ett
karakteristiskt drag för Lindbergs arbete
var, såsom vi ovan redan påpekat, en
instinktiv liksom farhåga för allt fastslaget;
i överensstämmelse med sin natur och sin
konstnärspersonlighet sökte han alltjämt,
experimenterande sig fram mot en fulländ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
