Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Lindberg. Av Gustaf Linden - Det tyska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
GUSTAF LINDEN
ning som han aldrig själv syntes finna,
något som ofta konsternerade den åskådare,
som ej förstod den inre meningen i .detta,
ja som ibland till och med konsternerade
motspelarna på scenen. Men vid den ovan
nämnda tidpunkten var det som om han
äntligen funnit sig själv och stannat i
medvetande om sig själv och sin konst. Det
låg en fasthet och en trygg säkerhet över
hans prestationer, som frapperade och som
gav en sällspord glans åt hans
scengestalter. Och någon trötthet var det inte,
samma brusande liv, samma eldsjäl och
samma starka personlighetsliv fanns kvar
som förut, endast upphöjt i en högre och
ädlare dignitet. Detta särmärke för denna
period var så slående, att jag ibland
nu efteråt undrat om det stod i något
mystiskt samband med att det var det sista
som han gav oss. Och det var nu ej med
trevande eller sökande under arbetet som
han nådde dessa mål — från första
repetitionen gick han i rak linje fram emot
dem. Vilken gloria av upphöjd livsfilosofi
stod det ej omkring hans gamle Levin i
»Innanför murarna», vilken djärv och
träffande smidig karakteriseringsförmåga visade
han ej som läsarprästen i »Den gamle
prästen», och vilken monumental stilkänsla
gav han ej prov på som Kroll i »Rosmers-
holm»? Den var som Ibsens stycke självt
huggen i de klaraste linjer, och jag undrar
om Lindbergs skådespelarkonst någonsin
nått högre än här, jag skulle vilja tillägga
om svensk skådespelarkonst överhuvud
någonsin nått högre.
Vad August Lindberg var som människa
och arbetskamrat har under den
sistförflutna tiden ofta blivit sagt, och att särskilt
här dröja vid detta ligger kanske utom
ramen för denna uppsats, som mera vill
beröra hans betydelse för svensk teater och
svensk kultur utåt sett. Men aldrig ett
ögonblick svek han i förvaltandet av det
stora pund som en nådig försyn givit
honom, han var en god och trogen tjänare,
vars minne aldrig skall dö bland dem som
kommo honom nära.
Vår svenska teaterkonst har under de
senaste tre eller fyra decennierna
genomgått en stor och märklig utveckling. Och
Johan August Lindberg har härvidlag, både
genom sitt eget arbete och i alldeles särskilt
oöverskådlig grad genom de impulser han
i rikaste mått givit, varit det kanske första
och största namnet i denna
utvecklingshistoria, den starkaste personligheten och
kämpen för det nya. Detta är mannens
stolta livsgärning, som för alltid skall
bevara hans namn i hävderna.
DET TYSKA GÄSTSPELET
Av CARL G. LAURIN
ACH dem Kriege wird die
Lie-benswürdigkeit ganz änders
rationell und systematisch betrieben
werden, sade nyligen en tysk till
en av mina vänner.
Är det icke någon som förklarar
skönhet med orden »lag eller systematik, som
kännes som ett behag, icke som ett tvång»?
Man har ibland, då man ser de
Rein-hardtska föreställningarna, den känslan att
professorn, belåten över hur väl
inexercerad hans trupp är, »avlämnar» den som
en kapten gör det åt sin överste. Franskt
teaterfolk använder ibland ett tekniskt
uttryck om en teaterföreställning: man
saknar »le ouaté», det vadderade. Det får ej
knaka och gnissla. Spelet måste glida
som en oljad maskin. Denna anmärkning
gäller dock egentligen farser och komedier;
det allvarligaste skådespelet har ännu
högre krav. Det fordrar också någon sorts
vördnadskänsla hos skådespelare och
scenledare, ett personligt underordnande inför
författaren, en önskan att visserligen förstå
honom fullt ut men också att ej veta ännu
mycket bättre än författarna själva hur
Shakespeare, Goethe och Ibsen skola spelas.
Otellol Hör man ej genast i fantasien
ett rytande som av ett såradt och
ursinnigt lejon? Att då skådespelet uppfördes
av Reinhardt detta rytande skulle låta som
hela lejonburen i Zoologischer Garten strax
före en utfodring begrep man också.
Rockvaktmästarna skakade på sina huvuden i
vestibulen och korridorerna och sade: »Sånt
här ha vi aldrig hort förr», och en härlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
