Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En musikalisk återblick. Konsertsäsongen. Av Olallo Morales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
OLALLO MORALES
subjektivare en kritik är till innehållet, ju
objektivare, d. v. s. sakligare, måste den
vara i formen. Som bekant äro dylika
»formfel» dock ej alldeles uteslutna.
När man skall låta några månaders
musikintryck passera revy, kommer man
som Ofifenbachs karabinjärer »alltjämt för
sent». Man kan blott med bibehållen
värdighet konstatera, att dagspressens
algua-ziler återställt ordningen, belönat de goda
och straffat missdådarne, eller tvärtom.
Ekot efter striderna har dött bort, och
ronden kan tryggt börja. Därvid har man
fördelen att med återvunnen kallblodighet
kunna revidera föregående domar, draga
fram en och annan, som hoppats på
glömska i brådskan, försona orättvisor och slag
tilldelade i stridens hetta. Efter en
föregående uppvaktning på Operan gäller nu
ronden främst den övriga mer eller mindre
officiella musikvärlden för att till sist
välbetänkt sluta inför den hemlighetsfulla dorr,
som bär den på samma gång lockande
och avskräckande skylten »privatkonsert».
Den officiella musikens förnämste representant
är alljämt Operan med dess symfonikonserter
under hovkapellmästare Järnefelts förnämt
konstnärliga ledning. Vid vårsäsongens tre
konserter har nordisk konst tilldragit sig
huvudintresset. Carl Nielsens symfoni »Det
outsläckliga» gav glans åt januarikonserten,
under det Adolf Wiklunds pianokonsert
n:r 2 vid följande konsert hembar segern
åt svensk musik. Nielsen är en stor naiv
tonkonstnär, ej blott Danmarks yppersta
utan ock en av samtidens främsta.
Hans musik karakteriseras av formens
knapphet och fasta gestaltning, linjernas
renhet och obrutenhet, en viss njugghet i
uttrycksmedlen, förkärlek för ren diatonik
samt en följdriktigt genomförd
kontrapunktisk stil rfied logiska dissonanser och
hårdheter. Det vekligt erotiska elementet har
föga plats i denna viljestarka, rytmiskt
energifyllda musik, vari andas innerlig
glädje över livet och naturen. Starka
rötter binda konstnären vid gammal dansk
kultur, och en kraftig nationell ådra går
som en underström genom hela hans
alstring. Vissa drag erinra om barocktidens
stormän, Bach i sin kammarmusik, den
tidige Haydn, därjämte även italienska
kyrkomästare. En fin sarkasm glimtar ofta
bakom den seriösa maskeri, och då denna
lägges av bryter en jovial humor fram, dock
gärna med bibehållande av en viss
pompös värdighet. T. o. m. den musikaliska
vitsen försmår han ej, ehuru den ställer
vissa fordringar på åhöraren. I den nya
symfonien, en hymn till livet, det
oförstörbara, outsläckliga, är den Nielsenska stilen
än mer förtätad och hänsynslöst personlig,
polyfonien mera invecklad, harmoniken
kärvare. Men trots en viss svårtillgänglighet
griper verket även en oförberedd publik
genom sin idealitet och den starka
personlighet det återspeglar. Vid samma konsert
presenterades som »nyhet» Bachs ljuvliga
Brandenburgkonsert i d dur, vars tre
kon-serterande stämmor för flöjt, violin och pi
ano med konstnärlig smak uppburos av
herr O. Östman, herr Turicchia och fru
M. af Klintberg. Till inledning gavs sex
nummer ur Beethovens Egmontmusik med
fru Clary Morales som solist i
Clärchen-sångerna.
Det är ej ofta ett svenskt verk
mottages med sä samstämmiga sympatier som
Adolf Wiklunds nya pianokonsert, vartill
bidrog komponistens briljanta tolkning av
solopartiet. Blott sällan klingar en svensk
grundton i de yngre tonsättarnes musik
med dess internationella flirt, och det var
denna svenska stämning som värmde
hjärtan och väckte hänförelse. Konserten
avspeglar en förnäm romantiker med varm
känsla och naturlig melodisk ingivelse
samt fint öra för harmoni och
klangskönhet. Visserligen skvallrar den även om
ungdomssvärmeriet för Brahms via
Stenhammar, men fantasien har smyckat
idealbilden med nva drag och fördjupat dess
innehåll. Skenbart upplöst i fria
improvisationer är dock formen klar och knapp.
Jämte pianokonserten framfördes
Euryanthe-ouverturen och Bruckners heroiskt-tragiska
b-dursymfoni, som onekligen uppvisar de
svagheter man gärna förevitar mästarens
symfoniska alstring, ett uppradande av
enstaka infall, måttlös längd, överlastad
kon-trapunktik, en viss skolmässig torrhet. Men
dessemellan förnekar sig ej geniet såsom i
scherzot och koralfantasien, förklingande i
ett majestätiskt gloria. Vid sista
symfonikonserten på påskdagen framfördes enligt
god tradition Beethovens nionde symfoni,
en idealisk symbol av uppståndelsens fest
och livets uppvaknande ur vinterdvalan.
Hovkapellmästare Järnefelt är särskilt en
ypperlig Beethoventolkare, och hans upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
