Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svensk litteraturhistoria. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
WERNER SÖDERHJELM
stora franska litteraturhistorien, men blott
för referat och citat. Man kan gå längre
och giva rena data, mindre viktiga
författare och verk på detta sätt. Måhända har
det också från början varit författarens
mening (jag talar nu om den VVarburgska
delen) att avskilja det, som exempelvis
studenterna nödvändigt måste läsa, från det
mindre behövliga — något som hade varit
mycket praktiskt, i fall det kunnat
genomföras. Men nu fortsätter tankegången från
de grövre styckena till de finare och från de
finare till de grövre, och ofta undrar man,
varför just nu en rad eller två med korpus
skulle avbryta petitstilen. Försöker man
hoppa över denna och hålla sig till det
grövre tryckta, i hoppet att få en första
översikt och sedan vid bättre tid gå till
enskildheterna, då tappar man fullständigt
sammanhanget.1
Helt visst beror detta på en
omständighet, som även annars meddelat sin prägel
åt verkets formella del. Jag menar, vad
som redan ovan sades, att detsammas
karaktär förändrats under arbetets gång. Icke
blott genom att det förvandlats till en bred
kulturskildring: det har därjämte också,
särskilt i sin sista del, blivit en serie av första
hands studier och brevmeddelanden, och allt
detta har det naturligtvis varit omöjligt att
tvinga in i lärobokstonen. Helt och hållet
tyckes denna första idé emellertid icke
övergivit författaren, att döma av vissa
pedagogiska och allmänfattliga vändningar
i de grövre styckena; men däremellan ger
han sig åter med liv och lust in på detaljer
och diskussion. Detta verkar en ojämnhet
i framställningssättet och en disproportion
i behandlingen, vilka säkert skulle framträda
än mera, om ej författaren själv sörjde för att
1 Eftersom jag är inne på sådant, skall jag
komma fram med några små typografiska chikaner.
Det härskar, synes det, ett tämligen fullständigt
godtycke i fråga om sättet att trycka boktitlar: än
äro de kursiverade, än spärrade, än försedda med
citationstecken, än utan o. s. v. På samma sida
kunna alla dessa olika typer förekomma. Även i
fråga om författarenamnen gäller detta till en del.
— Kranska namn och citat äro — mot
vanligheten här i Sverige — i allmänhet rätt skrivna,
men jag har dock anmärkt: Misantrope utan h,
p^tite, la fontaine. — »Pickaresk» omväxlar med
»pikaresk». — Jag vet ej varför Levertin icke får
sitt förnamn skrivet med c (utom på tre ställen),
ej heller, varför C. D. af Wirsén skall förvandlas
till K. D. och C. G. Estlander till K. G. Det är
förmodligen i analogi med K. J. L. Almquist, men
man är känsligare för det som ligger närmast.
man glömde dem medan man lever sig in i
hans raska skildringar och det myckna
nya han ger.
Det är intet lätt problem att ordna ett
slikt materiel. Där allt skall tagas med
och likväl en överskådlighet från stoffliga
synpunkter vinnas, måste ovillkorligen
lugnet och enhetligheten i viss mån uppoffras.
Den kronologiska indelningen ligger i alla
fall närmast till hands och är utan tvivel
den översiktligaste. Svårare blir att inom
den gruppera de olika arterna och
författarna, alla de olika yttringar av
intellektuellt liv som skola vara med. En allmän
följd av behandlingssättet är, att en
författares gärning inför läsarens ögon splittras
och hans gestalt och betydelse icke
framträda i sammanfattad helhet. Warburg har
dock sökt frigöra sig från en alltför stor
skematism, sökt avrunda och sammanföra,
ja, till och med ibland övergivit det i
grunden tvivelaktiga avskiljandet av lyrik, epos,
drama i olika grupper, och mången gång
har han därigenom lyckats minska de
självfallna olägenheterna i sin metod. De
kvarstå dock exempelvis vid behandlingen av
Leopold, Geijer, Almquist. Genom att den
kronologiska ordningen i alla fall icke kan
strängt iakttagas och genom att den råkar
i strid med andra indelningsgrunder,
händer naturligtvis ett och annat märkvärdigt.
Då »pressen och dess män 1830—7865»
behandlas före litteraturen, kommer Viktor
Rydbergs inträde i Handelstidningen att
omtalas tidigare än Geijers avfall och
Almquists alstring efter 1835. En styckning
av detta slag kan icke undgå att störa,
men jag skyndar att tillägga, att jag icke
heller vet, huru den skulle undvikits, om
nu en gång de allmänt historiska
synpunkterna skulle iakttagas. Dessa komma i stället
ypperligt till sin rätt, icke minst genom
de förutgående översikterna, klart och klokt
framhävande det viktigaste i periodens
andliga liv. Till dem har Warburg också, som
just antyddes, förlagt sin presshistoria: att
han givit den ett så brett rum förklaras
lätt av att han haft så mycket nytt att
säga, och förlätes gärna därför, att hela
detta parti är så underhållande och
intressant — det för på det mest omedelbara
sätt in i politiska och personliga
förhållanden och låter oss känna tidens puls, och
denna härva av tidningar och tidskrifter,
namngivna och anonyma medarbetare ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
