Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett blad ur reformationstidens konsthistoria. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 6
ANDREAS LINDBLOM
KRISTUS I GETSEMANE. PENNTECKNING AV ALBRECHT DURER. 1521.
lar och en evangelist) i München. Det
är som bekant tvenne flygelbilder;
huruvida en corpus funnits eller ens varit
avsedd, veta vi ej. Det märkliga med
detta verk är, att det icke synes ha
beställts, utan att Dürer från början avsåg,
att det skulle få karaktären av hans
konstnärliga testamente till fädernestaden.
Vi äga ännu bevarad den handling,
genom vilken mästaren överlämnade dessa
underbara tavlor till borgmästare och
råd i Nürnberg. Ursprungligen voro
bilderna försedda med inskriptioner,
hämtade ur vederbörandes skrifter. När
kurfursten Maximilian IV trots
borgerskapets protester 1627 förenade dessa
tavlor med sitt galleri — från viiket
svenskarna några år senare »räddade» flera
dyrbara ting, av vilka några ännu bevaras
i vårt Nationalmuseum — lät han såga
bort inskriptionerna, då de enligt
jesuitisk uppfattning voro kätterska.
Grundtanken i dessa textcitat är, att
det ligger stor omsorg uppå, ej minst
för världsliga furstar, att »nit fur das
göttlich Wort menschliche Verfiihrung
annehmen». Världen är ju full av falska
profeter — tavlorna överlämnades till
staden Nürnberg 1526, alltså midt under
svärmandarnas orosfyllda tid.
Redan i gestalternas placering ligger
någonting fullkomligt nytt och märkligt.
Under alla tider hade Petrus, kyrkans
klippa, haft hedersplatsen. Nu
undanskymmes han av Johannes. Petrus är
trött, och hans panna är fårad. Han
böjer sitt huvud likasom den som
tynges av en stor sorg. Måhända är det
skärtorsdagsnattens hanegäll, som aldrig
vill upphöra att ringa i hans öron.
En mera »evangelisk» gestalt än
Johannes kan man svårligen finna. När
medeltiden framställde den mest älskade
aposteln, var det antingen som ynglingen
med den jungfruliga skepnaden, hållande
sin kalk, eller också som den blide
åldringen, biskopen i Efesus, vars valspråk var
»Mina barn, älsken varandra», och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
